Loa Falkman är magnifik som transa

Oscarsuppsättningen är en av de mest glittriga och påkostade uppsättningar som satts upp av Vicky von der Lancken. Det är fest från början till slut. Men så har hon inte sparat på krutet heller. Att låta Peter Dalle härja fritt både som regissör och översättare sätter sprätt på nästan vilket manus som helst. Och han i sin tur har en oerhört kompetent ensemble att arbeta med.
Låt mig med en gång fastställa att Loa Falkman är som klippt och skuren för rollen som Albin/Zaza, nattklubbsstjärna och dramaqueen.
Ni minns kanske att det här blev Jan Malmsjös kanske mest spektakulära tolkning, när ”La Cage aus Folles” gavs i Malmö i mitten av 80-talet. Utan att jämföra de båda artisterna kan noteras att ännu en kan ta upp ”Vår bästa tid är nu” som sin signaturmelodi. Ty Loa Falkman i rollen är magnifik, det här är hans föreställning från ruta ett till mål.
Styrkan hos Loa Falkman är hans mångsidighet. Han kan sjunga och agera i en härlig mix, få kan som han spela så oskyldig och kränkt, hans mimik är enkel och tydlig. Och sången läggs som en krydda på den härliga anrättningen.
Han är transan som lever tillsammans med homosexuelle Georges. De driver nattklubb ihop och förvecklingar uppstår när deras son Jean-Michel vill gifta sig med Anne. Hon är nämligen dotter till en av Frankrikes ledande politiker, tillika moralens och plikttrogenhetens väktare nummer ett. Givetvis kan han inte acceptera det förestående förbundet.
Att placera komikern Per Andersson i rollen som den excentriske butlern Jacob är en fullträff och att dessutom utrusta honom med rullskridskor är ett av Peter Dalles genidrag. En annan profil att minnas är den förbittrade moralväktaren pappan/politikern i Ulf Eklunds gestalt.
Synd att rollen som Georges inte besatts med en mera fartfylld och utstrålande karaktär än norrmannen Sten Nordin. Han räcker inte till när Loa Falkman imponerar. Kärleksglöden dem emellan känns inte trovärdig trots ihärdiga försök.
Nej, det glimrar till först när Suzanne Reuter kliver in i en mindre roll som krogägaren Jacqueline. Det är hon som reder upp soppan både blidlikt och bokstavligt. Reuter är comedienne ut i fingerspetsarna, kan av det lilla göra något stort. Och precis så är det – hon är leading lady trots få repliker.
Fast å andra sidan är det här en musikal, där få damer finns med. Alla dansarna är herrar fast de ser ut som damer.
Det är ju dragshow, gudbevars, och just dansnumren för upp musikalen i glittrighetens och flärdens elitserie. De är en ren njutning för ögat.
Koreografen Roine Söderlundh har satt pricken över i:et.