De kommuner som valt att låta bli, har gjort det av ideologiska skäl, inte ekonomiska. Nästan uteslutande är det röda kommuner, som Oxelösund exempelvis. Lokalpolitikerna anser att de vet bättre vad äldre behöver och vill ha, än hemtjänsttagarna själva. Alla dras över en kam. Hemtjänst ska utföras i kommunens egen regi, punkt.
Tack och lov är det inte alla vänsterstyrda kommuner som agerar så. Många har sedan länge insett värdet av valfrihet inom skattefinansierade välfärdstjänster.
Problemet för Maria Larssons och regeringens del är att stora kommuner som Malmö och Göteborg tillhör bakåtsträvarna. Med en tillväxt av privata hemtjänstföretag i dessa storkommuner, hade regeringens politik på området fått ännu tydligare genomslagskraft.
Det är alltså inte svårt att dela Maria Larssons frustration. Det politiska målet är angeläget, att ge äldre en större makt över de välfärdstjänster man använder sig av. Ju fler som inkluderas desto bättre.
40 procent av alla som fått chansen att välja har valt något annat än den kommunala hemtjänsten. Detta går sedan hand i hand med utvecklingen av den privata tjänstesektorn.
Det kan alltså kännas frestande att från regeringens sida köra över lokala majoriteter och införa valfriheten med tvång. Maria Larsson antyder något liknande.
Men vi har kommunalt självstyre av en anledning. Förändringsambitionerna i blågröna Trosa och i röda Oxelösund skiljer sig åt. På gott och ont.
Äldreministern kan gärna försöka charma och övertyga bakåtsträvande kommunledningar genom att lyfta fram goda exempel. Men faktum kvarstår. De Oxelösundsbor, Malmöbor och Göteborgsbor som vill ha mer av valfrihet inom den nära vården och omsorgen gör bäst i att rösta fram en annan kommunledning.
Det ger garanterat positiva bieffekter.