Lockande på lusthuset
Puppors hemligheter. De använda tingens berättelser. Sådana tankar ruvar den Nyköpingsfödda konstnären Ingrid Rådmark på medan hennes skulpturer och installationer tar form.
En normal människa skulle säkert bli vansinnig till sist. Men allting måste bygga på lusten, annars skulle man ju inte hålla på. Och jag är mycket tålmodig, säger Ingrid Rådmark.
Ingrid Rådmark som sedan många år tillbaka är bosatt i Stockholm är nu tillbaka i sin barndoms stad, för att ställa ut sin konst på Pelles lusthus.
Hennes val av material skapar spännvidd och kontrast, hon blandar sprött papper med ärgad och blästrad kopparplåt, kombinerar lintråd och bambuträ med gips, vax och gummi.
Jag har alltid fascinerats av sådant som är använt och jag är en stor samlare av skräp och bortkastade saker. Jag tycker också mycket om att arbeta med levande material som åldras, säger hon.
Men cirkelformer får man leta länge efter bland Ingrid Rådmarks verk.
Jag har svårt för cirkeln. Den är alldeles för avslutad, den är redan så färdig, säger hon medan hon får en avfärdande rynka mellan ögonbrynen.
Och följaktligen är det böljande ovala eller kantigt och spetsigt vassa uttryck som avtecknar sig i hennes installationer, skulpturer och tavlor. Lustfyllt svängande puppor i ospunnen sisal, koppartråd och tagel svävar i sina linor från taket, och en bit längre bort i utställningslokalen syns avlånga limpor på rad som bär navelliknande hål i mitten.
Glädjerikt, jovisst. Men det ligger också något lockande kusligt på lur i Ingrid Rådmarks konstverk, och liksom gåtfulla rum med okänt innehåll måste de närmas med försiktighet.
En plastbehållare med aska sticker ut från väggen i konsthallen, som ett tyst budskap, men var innehållet kommer ifrån avslöjar inte Ingrid Rådmark.
Somligt är bäst osagt.
Det får förbli en hemlighet, säger hon med ett litet leende.
Och längst in hänger en tavla med en njure i guld, omgiven av små mynt av valutan rand. Dess titel är Sydafrika.
Så jobbar vi med nyheter