Lojsan får männen att sjunga ut
Lojsan Högbom är singelkvinnan som dirigerar sina 25 karlar varje vecka. Som körledare för en stor grupp manliga barbershopare är Nyköpingstjejen tämligen unik. Med ständig uppmuntran varvat med tydliga direktiv lotsar hon kören mot tonsäkra höjder.
Att vi hamnat hos en familj som håller på med musik syns omedelbart. Ett trumset, en elorgel, tre gitarrer, varav en elgitarr, samt ett äldre dragspel finns i vardagsrummet.
Trummorna är Augusts. Alice brukar sitta vid orgeln, säger Lojsan som hon är med i stort sett alla.
Det finns nog de i kören som inte ens vet att jag heter Eva-Lisa.
Men den som tror att det i detta vardagsrum ständigt och pedantiskt övas och drillas tror fel.
Jag har musiken som avkoppling. Så vill jag att det ska vara.
Musik som yrke skulle hon absolut inte vilja ha. Då skulle hon vara rädd att förlora känslan för musiken.
Lojsan har ett otvunget förhållningssätt till sin musik, något hon förmodligen fått från barndomshemmet och då framför allt från sin pappa. Det spelades lite när man kände för det. Ensam om så behövdes.
Jag insåg nog inte hur bra han var att spela dragspel, säger hon.
Lojsan ger ett mycket lugnt intryck. Det finns en tydlig vana vid att lyssna. En lika tydlig vana vid att uttrycka sig. Det märks om inte annat för att hon inte använder sina händer eller armar speciellt mycket för att förstärka det hon säger. De tycks inte behövas. Hon avslutar dock gärna sina förklaringar med ett utdraget mmmm.
Det befriande skrattet som hon har nära till är livligt och högt.
Lojsan ser sig som en obotlig optimist. Någon fara i det ser hon inte.
Men man får ju inte bli naiv.
För 16 år sedan började hon med barbershopsjungande. Men nu kommer inte längre det egna sjungandet i första hand. Nu är det herrarna i barbershopgruppen Coast Line Chorus som gäller.
Jag tror jag är ensam som kvinnlig körledare i landet. Vår marknadsförare i gruppen säger att jag förmodligen är den ende i hela världen, ler hon.
Att hon för drygt ett och ett halv år sedan tog sig an jobbet beror helt enkelt på att de frågade henne. Då hade hon redan haft körledaruppdrag hos stadens kvinnliga barbershopare.
Någon skillnad?
Jag skulle så gärna vilja säga att det inte är det. Men det är det, konstaterar hon och blir samtidigt lite rädd för hur det ska uppfattas.
Kort kan man säga att hennes erfarenhet är kvinnorna är bättre på att sätta in direktiv i ett sammanhang, män bättre på att ta upp enskilda instruktioner.
Hur ser då hennes ledarskap ut? Figuren Percy Nilegård i humorserien Nilecity i tv ändrade jämt mellan sina ledarskapsfilosofier: management by dont asking any questions (ifrågasätt inte din ledare) och management by fear (skräckledarskap).
Management by... tämligen enväldig, skrattar hon.
De vill ju att jag ska tala om hur det ska vara.
Fast efter en stund har hon kommit fram till att ledarskapet handlar väldigt mycket om att ge uppmuntran.
Alla sångare behöver mycket uppmuntran.
Så när du säger till dem att de var jätte-jätte-bra fattar de direkt att du sedan kommer att kritisera?
Ha, ha ja, de har nog genomskådat mig.
Det framgår också med all tydlighet att hon gärna ser fler i ledande roller i gruppen. Fler som lär sig att bli körledare.
Om det är bara jag som står där och pratar kan jag bli trött på mig själv.
Samtidigt tycker hon att tiden talar för henne. Tiden gör att sångarna lär känna henne och lär sig veta vad hon vill. Det blir en trygghet i sig. Hon tycker att också gruppen var mer omtänksam i början, men att båda sidor nu våga att kritisera och uttrycka missnöje utan att någon bryter ihop.
Jag vet inte hur de uppfattar mig, men tror att de tycker jag är optimistisk, snäll och glad.
Det där med att vara singelkvinna och basa över att stort antal män ser hon gärna lätt komiskt på.
Senast när vi var tillsammans sa jag till dom att alla ni tillsammans har de egenskaper som jag vill ha av en man.
Så jobbar vi med nyheter