Lösare förhållande ger fler möjligheter

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tar en timeout från varandra. Mycket talar för att den pausen blir mycket, mycket lång.
Däremot bör ingen bli förvånad om Socialdemokraterna försöker etablera en parrelation med Miljöpartiet igen inför 2014. Det som egentligen var S-ledaren Mona Sahlins ursprungsstrategi inför 2010.
Tills vidare behöver de rödgröna inte känna sig bundna till varandra. Det parlamentariska läget ger utrymme för köpslående med Alliansen, vilket blir lättare om varje parti kan förhandla för sig självt än om alla ska med, varje gång.
I går kom symboliskt nog besked om att en blocköverskridande överenskommelse om den svenska Afghanistaninsatsen är nära.
Det senaste afghanska valet går inte precis till historien som det mest demokratiska. Tvärtom kantas den sköra parlamentariska ordningen av omfattande korruption och anklagelser om valfusk.
Den som säger att militären inte kan rädda den afghanska demokratin har rätt. Men demokratin behöver ett militärt skydd för att kunna överleva.
Den politiska skiljelinjen i fråga om Sveriges militära engagemang i Afghanistan går i princip rakt igenom det socialdemokratiska partiet. Ena halvan lutar åt den hållning som har förmedlats av de fyra Allianspartierna i regeringen och det som också den sista socialdemokratiska regeringen under Göran Persson stod för.
Den andra halvan lutar åt den rödgröna överenskommelse som kräver slutdatum nu och rask hemfärd. Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin har stundtals lutat åt båda hållen samtidigt.
Samtalen om insatserna i Afghanistan kan nog landa i någon form av exit-strategi. Men en kompromiss som lägger sig närmare den internationella målsättningen att de utländska trupperna ska ha lämnat landet till 2014.
För både regeringen och de rödgröna partierna handlar Afghanistanfrågan även om symbolik. Alla vill visa på sin förmåga till ansvarstagande och konstruktiv dialog. Ingen vill ge Sverigedemokraterna sista ordet.
Nu finns alltså en nödutgång för Vänsterpartiet och för all del även Miljöpartiet om de inte vill eller kan delta i en uppgörelse. Det skulle resultera i att samma partier som en gång tog det ursprungliga beslutet, också tar ansvar att forma även den avslutande fasen i Afghanistaninsatsen.