På torsdagskvällar kan man se dem sitta där på andra sidan det stora fönstret i lokalen på Kungsgatan i Nyköping. Sammanbitna, ibland uppsluppna kvinnor, men alltid med penseln i högsta hugg. Ja, för det är mest kvinnor som vågat anmäla sig till målarträffarna än så länge.
– Jag har haft tre killar som målat. Varför så få? Jag har ingen aning....de kanske är för fega, säger Louise och skrattar.
Träffarna är på torsdagar och lördagar och vem som helst kan anmäla sig. Det är många privatpersoner som söker sig hit, men även företag har börjat använda sig av Louise verksamhet för ett annorlunda after work.
Och alla kan gå hem med en tavla.
– Jag har ett par olika förstamotiv att välja mellan, ett som går i lila och ett som går i blått, så jag kan tänka mig att runt om i Nyköping så hänger det ungefär samma tavla lite överallt.
Louise skrattar åt tanken, men hon är inte fel ute. De där bergen och den rosa kvällsskymningshimlen börjar synas mer och mer i sociala medier.
– Jag är egentligen bara en vägledare för de som vill ha instruktioner. Det finns många som kommer hit också som inte vill måla mina berg eller lära sig min teknik men ändå vill måla och det är okej det också.
Hur ser din teknik ut? Var har du lärt dig måla?
– Jag har målat så länge som jag kan minnas. Jag fick mina första oljefärger av min pappa så jag har alltid kluddat, men inte tyckt att jag kunnat skapa något speciellt. Alla andra säger att jag är duktig och då kände jag att jag skulle testa med det här.
Tekniken hon lär ut påminner lite om den som den amerikanska tv-profilen Bob Ross spred under 1980- och 90-talet.
– Han målade i olja, men jag försöker att få tekniken att fungera i akryl. Vi målar med stora moddlare så det är inget småpet. Det går väldigt fort att göra en tavla. Vi målar i 40 minuter, fikar eller äter i 40 och så målar vi i 40 minuter till och då brukar det vara klart. En del vill ju inte släppa penseln heller när de äter.
Hur kom du på den här idén?
– Jag har en kusin på Gotland som har något snarlikt. Hon jobbar mer åt kommunen och använder målandet som terapi för utstötta kvinnor. Så hon får ju bidrag från kommunen men det får ju inte jag.
Vad ger konsten dig?
– Avslappning. Och så måste man våga. Många som kommer till mig säger "jag har sådan prestationsångest" men det är inte det som är grejen. Man behöver bara våga. Blir det något som man inte gillar så tar man bort det, målar över och börjar om. Alla klarar det. Och alla är stolta och glada när de går ifrån.
Louise har ett vanligt jobb också. Hon driver företaget Louise Pedagogisk omsorg ute på Arnö. Det märks även i Våga måla-lokalerna. Söndagarna är vikta åt barnen.
– Men något som alla ska veta är att man kan hyra lokalen för evenemang också. Kanske ha ett vernissage och ställa ut sin konst, säger Louise.