När jag ser film vill jag många gånger gärna tro det. Jag rycks lätt med av romantiska komedier där ödet tycks vara huvudpremissen. Så även denna gång.
Matt Damon är perfekt i rollen som den unga och populära Brooklynpolitikern David Norris. Inte nog med att han ger ett ärligt och sympatiskt intryck, han är dessutom folklig och snygg.
Men hans ungdomssynder hinner i kapp honom under en valrörelse. Och efter att ha förlorat valet träffar David dansösen Elise på en herrtoalett. Även henne är det mycket lätt att gilla.
Så här långt funkar alltså Adjustment Bureau alldeles utmärkt. Storstaden New York är den perfekta fonden för denna kärlekshistoria med förhinder. För att David och Elise återigen träffas, på en buss i den myllrande morgonrusningen, känns förutbestämt på något sätt.
När sciencefictionhistorien sedan tar fart ordentligt visar det sig dock att så inte alls är fallet. Tvärtom. Filmduken översvämmas plötsligt av allvarliga män i hattar som gör allt för att hindra David och Elise från att träffas, eftersom det inte tillhör ”planen”.
När David får vetskap om hur världen funkar och vad som händer med hans liv måste han bestämma sig för om han ska följa planen eller trotsa den. Berättar han vad han vet riskerar han nollställning, det vill säga lobotomering. Och gör han inget kommer han aldrig mer att träffa Elise.
Men några funderingar kring vår fria vilja lyckas Adjustment Bureau – baserad på en historia av Philip K Dick som även skrev förlagorna till Blade Runner och Total Recall – aldrig förmedla eller trigga igång.
I stället förirrar sig handlingen i en massa dörrar som öppnas och stängs, och leder de hattklädda till helt andra platser, i jakten på kärlekskranke David. Det känns bara konstruerat och larvigt.
Och Adjustment Bureau blir aldrig varken charmigare eller sexigare än sin trista titel.
Lovande kärleksfilm blir trist sciencefiction
Tänk om allt ändå är förutbestämt. Om det finns en högre makt som styr och någon som är född till att vara den rätte för var och en.
Så jobbar vi med nyheter