Jag var förtjust, ledsen, förfärad, skeptisk, äcklad, förbannad och slutligen både nöjd och utmattad.
En varning är dock på sin plats. Gillar du inte storslagna berättelser om hjältemodiga djur som lider och lockar fram det bästa hos människor, då är nog inte den här filmen något för dig. Om du däremot vill frossa i känsloporr, så är det bara att gratulera. Du har en härlig upplevelse framför dig.
War Horse handlar alltså om Joey, som skiljs från unga Albert (Jeremy Irvine) när första världskriget bryter ut och armén behöver hästar. Joey är nämligen inte den robusta arbetshäst som den fattiga brittiska bondfamiljen behöver för att överleva, utan en smäcker, snabb och lite nervig hingst som Albert lyckas skapa en rörande kontakt med. Men Alberts pappa
(Peter Mullan) säljer alltså Joey.
Resten av historien, som är baserad på en populär ungdomsroman (1982) med samma titel, utspelas vid den ofattbart blodiga fronten. Vi får följa Joeys äventyr som kavallerihäst, ambulanshäst och slutligen kanonhäst.
Även om flera av skådespelarna är välbekanta och mycket bra så hamnar de i skymundan, eftersom de inte är med så länge och den väl långa handlingen aldrig landar hos någon av dem. Att det är svenske David Dencik (The Girl With the Dragon Tattoo, Lasermannen) som spelar empatilös nazist hinner jag dock konstatera.
War Horse är tekniskt fulländad. Det är så klart ingen överraskning. Inte heller att Steven Spielberg är grymt skicklig på att manipulera våra känslor, med hjälp av bilder, klipp och musik. Själv köper jag gärna och utan tvekan illusionen.
Någon Oscar för bästa film tvivlar jag dock starkt på att War Horse får, även om den faktiskt är nominerad.
Lyckad snyftare av Spielberg
Släng dig i väggen, Lassie!Den klassiska Elizabeth Taylor-snyftaren om den långhåriga collien får mig visserligen fortfarande att böla, när tassarna blöder och hon slutligen återförenas med sin husse. Men när jag såg Steven Spielbergs krigsepos War Horse var jag som en fontän – i närmare två timmar.
Så jobbar vi med nyheter