Lyckat med gammalt och nytt

Ett möte mellan två generationer av jazz. Svante Thuresson som ambassadör för den gamla trygga skolan, och Jacob Karlzon som förnyaren och utvecklaren. Och man får säga att den kombinationen blev tämligen lyckad.
Johannesson, Max Schultz och Dan Berglund som agerar husband har haft en hektisk vecka. Många låtar ska övas in när man har ett så ambitiöst program som det på Bomans. Men de är rutinerade musiker och oftast blir det bra och ibland till och med riktigt spännande.
På fredagen var trädgården lite mer välbesökt än tidigare. I soffor och på träbänkar samsas hotellgäster med jazzdiggare. Det blir lugnt och avslappnat. Helt enkelt perfekt för lite skön musik.
Men lugnt och skönt skulle det inte bli så länge till, för Jacob Karlzon, som inleder kvällen tänker inte agera barpianist. Han går ut stenhårt och gör en version av ”My favourite things” som nog ingen hört tidigare. Det är nytt och det är fräscht, men framför allt spännande. I sann demokratisk anda får alla i bandet visa upp sig i väl tilltagna solon. Låten tar helt plötsligt en ny vändning och går över i Footprints och det känns självklart.
Det är inte lättlyssnat, men det är bra. Karlzon får några låtar till under kvällen, men det är alldeles för lite. Det har antagligen att göra med att han delar kväll med den artist som de flesta kommit för att se.
Att Svante Thuresson är 74 år är något som bara märks i hans lite svajiga väg fram till scenen. För när han väl är där är han inte pensionären Thuresson utan sångaren och underhållaren Thuresson. Det är pondus i hans framträdande. Han styr bandet med järnhand, och drar sig inte för att bryta en Burt Bacharach-låt mitt i för att helt enkelt konstatera att bandet nog aldrig kommer kunna ta sig ur den. Synd när det började så bra. Med lite fler repetitioner i ryggen så hade det inte varit något problem.
Thuresson är inte i Trosa för att chocka eller förnya. Han behöver inte det. Repertoaren innehåller därför inte heller några direkta överraskningar. Det är i vanlig ordning den amerikanska sångboken blandat med Beppe Wolgers texter. Tryggt, svängigt och väl utfört.
I början av andra set gör Karlzon en tolkning av U2:s ”In gods country”, och Thuresson får feeling och hänger med på tamburin. Det blir ett spännande möte mellan de två generationerna. Och åter kan man konstatera att musiken förenar.