Socialdemokraternas unika position i svensk politik kan inte bara förklaras med folkhemstanken. Däremot innebar folkhemmet som idétradition att partiet var ensamt om att kunna attrahera väljare ur samtliga befolkningsgrupper. Gammal och ung. Arbetare och tjänstemän. Landsbygds- och storstadsbor.
I ett halvt sekel lyckades Socialdemokraterna förena Sverige på ett sätt som aldrig hänt tidigare – och som aldrig kommer hända igen. Det var först när drömmen blev verklighet partiet fann sig själv stå famlande utan idéer, utan inriktning. Idétorkan märks inte minst i partiets kraftigt minskade storstadsstöd.
I Synovates senaste opinionsundersökning håller trenden från EU-valet i sig. Inte ens tre av tio huvudstadsbor uppger nu att de stödjer Socialdemokraterna.
Varken barnfamiljen utanför köpladan i kranskommunen, eller singelhushållet i Storstockholm, verkar längre tro på socialdemokratins förmåga att lösa samhällets utmaningar.
Karriäristen som vill satsa på jobbet, och föräldern som väljer att stanna hemma med barnen och ta del av vårdnadsbidraget, har egentligen bara en sak gemensamt. De utmanar socialdemokratins politiska standardlösning. Höga skatter på arbete, i kombination med begränsad valfrihet i välfärden, tilltalar ingen av dem.
Socialdemokraternas problem att vinna storstadsväljarnas förtroende är därmed mycket större än en svag partiledare. Så länge partiet inte lyckas kombinera solidaritetsbegreppet med modernitet, individualitet och urbanitet spelar det ingen roll om partiledaren heter Mona Sahlin eller Margot Wallström.
Socialdemokraterna är dock inte det enda partiet som behöver tänka till en, två och tre gånger över sin position i Storstockholm. Till skillnad från Miljöpartiet har Centerpartiet fortfarande inte fullt ut lyckats att etablera ett grönt, urbant alternativ för huvudstadens invånare.
Vill Maud Olofsson leda Centern till att bli ett tydligare alternativ för gröna liberaler måste partiet börja prata klarspråk om vad man vill med till exempel EMU. Visionerna om en hållbar stad är inte fel. Men det krävs en politik vars perspektiv vågar sträcka sig längre än de egna takåsarna.
Både Socialdemokraterna och Centern behöver lyfta blicken.