Lymmelpojke saboterade telefonluren
På den tiden, då jag ännu var en lymmelpojke i tant Elsas vård och Kungliga Telegrafverket enväldigt härskade över svenska folkets telefoner, ringde tant Elsa en dag till Snus-Alma, stan´s värsta sladderkärring.
Och här hade hon, stackars arma människa, slitit och släpat under de bästa åren av sitt liv med att försöka uppfostra det lilla övergivna gossebarn som hon i sitt hjärtas godhet hade tagit till sig. Och vad hade följden av det blivit?
Jo, av det lilla rara gossebarnet hade det blivit en otacksam lymmel som gjorde vad han kunde för att föröda hennes rykte som god, oförvitlig medborgare, nu senast genom att komma dragande med en ryslig flicka som Gud vet var han har hittat.
När hon var färdig med Snus-Alma fortsatte hon med ruggugglan Julia:
Julia! Tack och lov för att jag fick tag i dig! Du anar inte vilken börda jag har att släpa på.
Jag drog ur telefonkontakten utan att tant Elsa märkte det. Hon fortsatte att gorma om hur hon, stackars fattiga, utarbetade människa, tvingades släpa på sitt tunga syndastraff, innan det gick upp för henne att det var dödstyst i luren och att telefonen var stendöd.
Med häpen min höll hon telefonluren framför sig och stirrade på den en lång stund, som om hon trodde att ruggugglan Julia skulle visa sig i den.
Så skrek hon med gäll röst:
Julia! Julia! Hör du mig?
Men i telefonluren var det tyst som i graven.
Nästa morgon var kontakten fortfarande urdragen. Tant Elsa hade inte upptäckt det utan hade satt en lapp med trasig på telefonen.
Det var väl ifall hon skulle glömma bort att den inte fungerade, antar jag. Eftersom jag var förbjuden att använda telefonen efter en liten malör för en tid sedan var det bara hon som använde den. Trodde hon.
På den tiden reparerades trasiga telefoner hemma hos abonnenterna, så tant Elsa beställde en reparatör från Kungliga Telegrafverket. För att underlätta hans arbete satte jag i kontakten innan jag gick till skolan.
Det var så att jag en gång när tant Elsa inte var hemma hade skruvat sönder telefonen för att se efter hur den såg ut inuti.
Överdelen lossnade med kling och klang och tummelduns från underdelen som blev hängande i några tunna trådar.
Med våld och argan list fick jag sedan ihop de två delarna igen, men av skramlet inuti telefonen förstod jag att någonting hade blivit fel.
Nästa gång det ringde var inte signalen sig lik och när tant Elsa svarade lät det som om någon sköt med kulspruta i luren.
Jisses! Vad är det med telefonen? tjoade tant Elsa förskräckt.
Det kanske är någonting som har gått varmt i den, föreslog jag oskyldigt.
Den kanske behöver smörjas upp.
Reparatören från Kungliga Telegrafverket var stor och tjock, talade skånska och var lika lättretlig som tant Elsa.
Nån har vatt inne i denna här apparaten och tatt inöser axmatratkopplarn, konstaterade han.
Eller om det var sjuspangdylkopplaren. Jag minns inte så noga.
Men de e ju åsse ett jävla mög, morrade han ilsket på sin breda skånska när han inte fick grepp om alla smådetaljer med sina tjocka fingrar av prinskorvmodell.
Innan han gick sa han med adress till mig:
De e förstås du som har vatt framme, din lymmel.
Jaha. Nu får ni använda er fantasi för att föreställa er vilket hiskligt spektakel tant Elsa ställde till med när sanningen uppenbarades för henne.
Om ni är bra på att spela teater kan ni himla med ögonen och skåda upp i taket samtidigt som ni gnölar och gnäller och anropar de himmelska makterna.
Slutligen sjunker ni tungt ned på en stol medan ni låtsas ansättas av hjärtattacker och andnöd.
Spela gärna en skiva med begravningsmusik så att ni kommer i rätt stämning.
Och så kan ni föreställa er ett svartklätt begravningsfölje anfört av en svartklädd präst med domedagen målad i ansiktet.
Glöm inte den fattiga stackars änkan som står där snyftande vid sin makes grav med små gråtande barn klängande i kjolarna.
Lycka till!
Johan Wärnlöf
Så jobbar vi med nyheter