När den enda skådespelaren alldeles lysande lever fram sin egen roll som samhällets outsider och även visar upp de andra i berättelsen om sitt liv. När varje rörelse och tonfall är äkta.
Nog hoppades jag på en medryckande kväll med tanke på att historien är en av Hans Alfredsons allra bästa. Men det blev så mycket mer – kanske min starkaste teaterupplevelse någonsin. I klass med Dostojevskij och Ormens väg på hälleberget.
När spelas detta in för tv?
Ni känner säkert igen berättelsen från filmen Den enfaldige mördaren. Den visar att ingen ostraffat och gång på gång får överträda rätt och moral, att girighet är en dödssynd. Den är skoningslös som en medeltida moralitet och hämtar språket och kraften ur Gamla Testamentets hämnande gud och ur Uppenbarelsebokens flammande visioner av domedagens änglar.
Från filmen minns vi förstås Stellan Skarsgård. Men i torsdags kväll gästspelade Anders Axelsson från Lövstabruks sommarteater. Och för mig, med boken redan läst och filmen redan sedd, blev hans version minst lika omskakande, ja starkare.
För nu fick vi själva se allt han berättade för vår inre syn, känna mobbningens slag och stenar i skolan, frysa med honom när han bodde i en kalvkätte i ladugården, skratta med honom åt hans många små glädjeämnen, gripas av hans ömma kärlek till lilla Anna och förundras över hans styrka att nästan aldrig klaga, hans praktiska skicklighet med bilar och traktorer.
Det finns något Kristuslikt över honom, i tåligheten och viljan att tolka åt det goda hållet och stå ut med att han själv och hans syster förnedras och utnyttjas av den onde fabrikören.
Men det finns en gräns. Hans motorcykel har gett honom glädje och ny livskvalitet, och scenen när han stolt i byn beställer en korv med mos är en självlysande höjdpunkt före katastrofen – när fabrikören ser till att motorcykeln och hans få vänner förstörs. Idioten blir då ledare för en himmelsk härskara av hämnande änglar. Musiken med Verdis allt starkare domedagstrumpeter gör det iskalla glödande.
Han flyr och får några timmar på sig att berätta sin historia för sin älskade lilla Anna innan polisen kommer med dårhusets tvångströja och tysta inspärrning.
Tänk vilket geni han kunnat bli med vård i stället för stenar. Han hette Sven förresten.
Denna berättelse är stark som ett grekiskt ödesdrama och har samma katharsis-effekt, samma tårar av medlidande och vilja att ändra på ett olycksöde.
Men jag minns hur även vi buspojkar på 50-talet kunde bråka med särlingarna, de som hade de sämsta jobben i verkstan, hade talfel och inte ens kunde växla normalt på sin moped. Och körde stelt framåtlutade.
Det var inte bättre förr. Jag hoppas det är bättre nu.