Läget i Egypten skvallrar om att inget kommer att bli som förr. President Hosni Mubaraks makt är allt annat än absolut, en skärva av det som var. Frågan är om diktatorn faller före eller i samband med de nödvändiga demokratiska reformerna.
Samtidigt oroar det kaos som har följt i de omfattande protesternas och demonstrationernas spår. Precis som efter Saddam Husseins fall i Bagdad, när maktens grepp fallerar, öppnar sig enorma ytor för den som har styrka nog att ta för sig där ingen skyddar den svaga och utsatta.
Den internationellt respekterade Muhamed El Baradei, före detta chef för atomenergiorganet IAEA, är den framträdande rösten från oppositionen. Han, liksom ledande röster i omvärlden i EU och USA, efterlyser en fredlig demokratiseringsprocess. Det är en utveckling att önska också i Saudiarabien, i Libyen, i Syrien, i Jemen och i Iran. Listan är lång.
Det finns inga garantier på att en diktaturs fall leder till ökad frihet och demokrati. Iran är ett exempel på motsatsen. I Egypten tros eller fruktas att det islamistiska Muslimska Brödraskapet skulle vinna i fria val. Går det att lita på att Muslimska Brödraskapet inte blir ett Egyptens Hamas och en imamernas diktatur? Nej, det finns inga garantier. Men det som går att garantera är att den rådande diktaturen inte har någon framtid.
De omfattande protesterna talar sitt tydliga språk. Där finns ett hopp om något annat, något som leder till ett öppnare, rikare liv för fler. Det är detta hopp som de ansvarstagande demokratiska krafterna i Arabvärlden och i omvärlden ömt måste vårda.
I detta hopp finns en frihetens nyckel till ett fredligare Mellanöstern.