Ganska ofta tänker jag på samtal och situationer man råkar bli vittne till ute bland folk. Som tjejen som blivit dumpad och satt och grät i telefon med sin kompis på bussen, eller han som tappade sin nybredda macka på restauranggolvet men obrytt plockade upp den och åt, eller, min favorit, gubben som skulle köpa hudkräm till sin fru.
Det här skedde på ett apotek. Gubben klev med bestämda steg in och bad om hjälp. Hans fru hade bett honom köpa en hudkräm till ansiktet, men han hade glömt vad den hette. Men han kom ihåg hur den såg ut, för hon hade visat honom. Vit flaska, rosa kork, det var han tvärsäker på.
Personalen visade honom runt bland flaskor och tuber, kunde det möjligtvis vara den här, eller den här?
Nej och åter nej. Ingen var rätt.
Personalen ifrågasatte vänligt om han kom ihåg rätt. Kanske var det rosa flaska, vit kork?
Gubben ryade nej, han var väl ingen senil gubbe heller, och jakten fortsatte, tills personalen ännu vänligare försökte föreslå att det kanske var ett annat apotek de brukade frekventera.
Då! Med två snabba kliv stegade gubben fram till intimhyllan och grabbade åt sig en vit flaska, med rosa kork.
En intimtvättolja.
Det spelade ingen roll att personalen försökte förklara att det inte alls var hudkräm han tagit, att produkten var för underlivet och inte för ansiktet. Han var tvärsäker.
Och än i dag undrar jag, hade han tagit rätt? Använde hans fru intimtvättolja i ansiktet (vad vet jag, det kanske funkar jättebra)? Eller var gubben bara för stolt för att erkänna att han kanske, möjligtvis mindes fel? Försöker tänka mig reaktionen hemma – men Börje/Arne/Göran, du har ju köpt intimtvätt! Eller: Tack älskling, helt rätt.
Vi får aldrig veta.