Myndigheterna får sina uppdrag av makten, men de ska inte vara maktens myndigheter.
Den massiva myndighetskritik som kom till uttryck under den förra valrörelsen gick ut på att det långvariga Socialdemokratiska maktinnehavet hade fått myndigheter och regeringsmakt att växa samman. En tung faktor var en utnämningspolitik som garanterade partiboksbärare på de strategiska generaldirektörsstolarna i Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Posterna var delar i ett maktpolitiskt pussel. Det var utnämningar som inte nödvändigtvis gav ”rätt person på rätt post” utan snarare ”vår vän på viss post”. Vilket var särskilt bra att ha i valrörelser.
Även den här regeringen har tillsatt partivänner på ett antal tunga poster, om än inte i samma omfattning som företrädarna. Regeringen har lyckats att göra utnämningar och rekryteringar av nya myndighetschefer något mer genomskinliga. Vilket är viktigt.
De två aktuella myndigheternas nuvarande generaldirektörer har åtminstone två faktorer gemensamt. Ingen av dem har en tydlig partikoppling, men båda efterträdde en generaldirektör med S-bakgrund.
Att generaldirektören saknar partibok är en ovan situation, inte minst för Arbetsförmedlingen. Kärnan i kritiken mot myndigheterna i dag är därför betydligt svagare än vad den var 2006. Helt går det förstås aldrig komma ifrån risken att en myndighet kan vinkla eller lyfta fram statistik på ett sätt som passar en sittande regering.
Sådant bör man alltid vara uppmärksam på.
Valår är valår.