Maktskifteståget går genom Stockholm

För första gången på 40 år tågar i dag centerpartisterna genom Stockholm. Redan här ser vi en attitydförändring. Det traditionella rikstingståget har ersatts med ett maktskifteståg och i spetsen vajar fanor med den nya klövern som signalerar en modernt, grönt och socialliberalt parti. Det kan bli en väldigt intressant stämma.
Förnyelsearbetet i centerpartiet påbörjades redan under Lennart Daléus tid och har fortsatt med orkanstyrka under Maud Olofssons partiledarskap. Hon bad om ett förändringsmandat och fick det. Till skillnad från Daléus har Olofsson sina rötter djupt nergrävda i den centerpartistiska myllan. Detta ger henne legitimitet och ett stort handlingsutrymme. Och nog kan det tyckas paradoxalt att det krävs en urtypisk centerpartist för att förnya och modernisera partiet.
Maud Olofsson har återupprättat respekten för centerpartiet och förankrat partiet i den borgerliga alliansen. För centerpartiet är maktskifte det övergripande målet. Ingen enskild fråga ska få äventyra det borgerliga samarbetet. Kärnkraften är det tydligaste exemplet på hur centerpartiet söker sig fram till konstruktiva lösningar.

Maud Olofssons övertygelse om att landet behöver förändring och en ny regering gör att hon i dag är den främsta samarbetsingenjören som otåligt manar på de övriga borgerliga partierna. Hon är den ivrigaste förespråkaren för en gemensam skattepolitik och en gemensam hållning när det gäller ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen.
Även om det i centerpartiet finns de som tycker att det går för snabbt i svängarna behöver Maud Olofsson inte oroa sig. Trots att det finns lokala centerpartier som samarbetar med socialdemokraterna i flera kommuner är man överens om att det behövs en ny regering på riksplanet.

Maud Olofssons ställning i partiet är ohotad och vi ser en ökad popularitet för Maud Olofsson som partiledare. Nästa fas måste vara att omsätta stödet i fler väljare och sympatisörer. Maud Olofsson verkar inte vilja positionera sig inom det borgerliga blocket för att medverka till någon borgerlig kannibalism. Den här gången handlar det inte om vem som ska vinna inom det borgerliga blocket, utan vem som kan vinna över väljare från den socialdemokratiska kanten.

Varje valrörelse har sin effekt, Westerberg-, Svensson- och nu senast Leijonborg-effekten. Frågan är vad det är som gör att det blir grönt, blått eller orange på tröjorna nästa år. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt är framgångssagan i mellanvalsperioden. Men det krävs nog både en Reinfledt-effekt och en Olofsson-effekt för att åstadkomma ett maktskifte.