Måleri och kroppar
Galleri Sjöhästen, Nyköping
(till 2 november)
Måleri av Carl Köhler
Galleri Fokus, Oxelösund
(till 5 november)
Måleri och kroppar: Det är den gemensamma nämnaren för två aktuella utställningar i Nyköping och Oxelösund.
Olle Medin från Kumla ställer ut på Galleri Sjöhästen. I hans fall kan kropparna jämföras med volymer eller former: Ett fåtal utvalda i olika konstellationer. Med färgens hjälp skapas stämningar i ett slags drömda landskap.
Molnet förekommer ofta liksom sockertoppen, som i själva verket är en skifferstensslagghög, en uppstickare på den i övrigt så platta Närkeslätten.
Och det är märkvärdigt vad Olle Medin lyckas åstadkomma med horisonter, djärvt beskurna bildytor och vattenytor av feta penseldrag. Han målar dimhöljda vattenfall, höga häckar, öar, berg och dalar samt en och annan drakryggad fjällkedja. Men det är de två små detaljerna som gör det. Bara genom att byta färg på molnet, från oskyldigt vitt till ilsket blått, förvandlas stämningen i ett nafs.
Förnimmelsen av späda barnröster och lovsång à la Morgon mellan fjällen förbleknar hastigt. Kvar blir kärnvapenhotet, ödeläggelsen och en blodröd bombkrater.
Det är bra, ja nästan för bra för att vara sant. De banala titlarna i stil med Mitt hem är min borg och ett ojämnt färgval gör mig misstänksam.
Plötsligt och alldeles omotiverat avbryts den sobra gråvita koloriten av ilsket Hötorgsorange. Jag kör mot Oxelösund med en stilla undran: Kanske är Olle Medin inte riktigt medveten om sin förmåga?
På Galleri Fokus hänger andra kroppar. Själv skriver konstnären Carl Köhler att utställningen handlar om människan som föreställning: som kropp och anlete, som docka och väsen, som tecken.
För min del ser jag mest beläten i dessa bröstrundlar, fjärilsbåler och konturer. Ty allt vad mänskligt är själ och hjärta, tankar, känslor försvann när kropparna reducerades till geometri.
Carl Köhler inspireras av teater och balett men hans figurer saknar beröringspunkter med varandra trots att de rumlar om tillsammans eller utför akrobatiska balansakter på samma scen.
Enda verket med harmoni heter Hommage à Marilyn Monroe. Fast den skärbröstade kvinnofiguren bland lövmassorna verkar ha mer gemensamt med den ofarligt äppelkäcka Doris Day än med Marilyn Monroe.
Efter den senares utstrålning och sexappeal letar i varje fall jag förgäves.
Behållningen i en annars ganska tråkig utställning är kändisporträtten i tusch, hastigt men inte desto mindre skickligt ihopkomna av ett minimum av linjer på längden och tvären.
Eva Josephson
Så jobbar vi med nyheter