Mamma – den första och största tryggheten

Hos mormor är jag barn och vuxen på samma gång, mamma och dotter och dotterdotter. Varje gång jag är här tänker jag på vad jag har fått, av mina föräldrar och morföräldrar, och vad jag vill ge vidare. Mest tänker jag på kärlek.
Några dagar efter besöket hos mormor läser jag ”Mor mamma morsan”, en antologi där tretton skribenter berättar om sina mammor. De skriver om glada och ledsna mammor, sjuka och friska, vanliga och ovanliga, nöjda och bittra. Och när jag läst ett tag märker jag att alla återkommer till samma saker.
Lojalitet, till exempel. Många värjer sig mot att skriva om sin mamma, dels för att det också är berättelsen om dem själva, och dels för att de snubblar på den där lojaliteten. Det är inte bara mammor som vill skydda och försvara och ursäkta sina barn utan också tvärtom.
Det finns något oersättligt i mor-barnrelationen, något som gör att vi (särskilt om vi själva har barn) gärna vill tro och framhålla att våra mammor har gjort så gott de har kunnat. Kristian Lundberg avslutar texten om sin schizofrena mamma med orden: Denna bild av mörker som ljusnar och som gör mig både fri och fastlåst i samma ögonblick.
Närvaro är en annan konstant. Ibland kan man läsa på ekonomisidorna om hur många miljoner ett barn kostar under sina första arton år, men det är aldrig någon som räknar allt det andra. Antalet bredda smörgåsar, knutna skosnören, sjungna godnattsånger, snutna näsor, besvarade frågor, torkade tårar, framletade leksaker, hopvikta klädesplagg. Tiden det tar. Skulle inte det avskräcka mer än de där miljonerna? Då är det lätt att dra samma slutsats som Martina Montelius gör när hon skriver om sin uppväxt med en ensam mamma: den som inte är beredd att göra det jobb och lägga ner den tid som krävs ska heller inte tala om kärlek.
Offerviljan, den provocerande osjälviskheten, är en självklar pusselbit i mångas berättelser, men också det svåraste att förhålla sig till. Allt som mammor ger avkall på: drömmar och ambitioner, tid och kraft att ägna sig åt sig själv och odla sina talanger. (Eller, som i fallet med Nour El-Refais mamma, ett helt annat liv i ett annat land.) Vissa gåvor är svårare att ta emot än andra.
Sonja Schwarzenberger skriver i inledningen till ”Mor mamma morsan” att boken blev svartare än det var tänkt, att det som skulle ha blivit en hyllning blev något annat. Hon har rätt om det svarta, men jag läser ändå boken som en hyllning. Inte som ett morsdagskort med intetsägande formuleringar om gullighet och snällhet utan något mycket
ärligare.
Men tacksamheten lyser starkast, tacksamheten över det man faktiskt fått, över det som faktiskt blev. Poeten Aase Berg vänder och vrider på modersbegreppet i sin text och landar i att allt handlar om den första och största tryggheten: Jag är alltid buren, tack vare min mamma. Jag vågar hoppas att mina flickor känner samma sak. Trots allt!