Om man inte är uppmärksam ute på gatan är det lätt att missa den anonyma dörren som leder direkt in till förrådsrummet i centrala Nyköping.
Därinne har ett medelålders par varit bosatta en tid eftersom de inte har någon annanstans att ta vägen. Nu har fastighetsskötaren upptäckt deras tillfälliga bostad och de måste lämna redan dagen efter. Det hade de också räknat med.
– Man måste ha en plan A, en plan B… och en plan Ö, för vart man ska ta vägen, konstaterar kvinnan.
Förrådet är ändå relativt ombonat med mattor, en madrass på golvet, mikrovågsugn, en dataskärm och en del andra prylar. En pissoar fanns redan på plats när paret kom dit. De säger själva att de flesta grejerna är sådant som annat folk har slängt.
I deras verklighet är detta en ganska behaglig tillvaro, inte minst efter en isande vinter med hela dagar drivandes ute på stan.
– Man får vara i rörelse på nätterna. Somnar man kanske polisen kommer och föser iväg en och då kan man få en anmälan på sig, det gäller att vara på sin vakt. Sedan så har man lite koder och så, så man kanske tar sig in någonstans, säger kvinnan.
– Så här bonat har vi kunnat ha eftersom det har varit långhelg (påsk), då jobbar inte vaktmästarna och då har man 4-5 dagar på sig att fixa och dona lite, säger mannen.
Båda två är fast i ett amfetaminmissbruk och strax innan SN knackade på har mannen tagit drogen, berättar han själv. För kvinnans del har amfetaminet blivit hennes "medicin".
– Jag har adhd och om jag väljer att kliva av missbruket så kommer jag ändå att få medicin utskriven av läkare. Jag kommer alltid att tampas med det på något sätt.
Hon fick tidigare behandling för att ta sig ur sitt missbruk, men tog två återfall.
Jag gör fel i att gnälla på andra, men det är klart att jag är besviken på samhället.
Sedan ungefär ett år tillbaka har hon stått utan bostad och ekonomisk hjälp genom socialtjänsten.
– De gav de mig ett val, behandling externt eller ingen hjälp. Jag kände att jag borde vara här och ta hand om mina problem och har barn i Nyköping, så jag kände inte att jag kunde åka ifrån dem. Det var soc, tycker jag, som ställde mig på gatan.
Men du har ändå fått chansen?
– Ja, men det finns alltid en orsak bakom allt. Samtidigt så har jag satt mig i den här situationen själv och jag har mig själv att skylla.
Hon fortsätter sitt resonemang:
– Jag gör fel i att gnälla på andra, men det är klart att jag är besviken på samhället. Man måste se människorna bakom handlingarna, behandla inte oss missbrukare som ett ont pack.
Hur länge har du missbrukat droger?
– Jag började när jag var 14. Sedan har jag hållit på med det i princip dagligen i 24 år, men jag tar inga jättehöga doser. De enda uppehållen jag har haft var när jag födde mina två barn och under det halvåret när jag fick behandling.
Kan du inte få hjälp genom verksamheten i Röda Villan?
– Jo, absolut. Men jag känner rent spontant, jag vet inte om jag är redo att kliva av och bli helt och hållet drogfri just nu. Det känns som ett för stort steg.
Parets bakgrund skiljer sig åt på många sätt. Mannen har suttit över tio år i fängelse, "jag var i tingsrätten tre gånger om året ett tag", berättar han. Efter att han slutade med alkohol har han däremot lyckats hålla sig därifrån.
Bostad har han inte haft på över fem år. Det numera nedlagda lågtröskelboendet på Esplanaden 19 i Oxelösund var hans senaste adress.
Pengar får han via sin pension, ersättningen går dock i huvudsak till droger och till att betala av skulder.
Det är ett evigt jagande och ständig stress,
Kvinnan är utbildad på högskolenivå och hade länge ett arbete och en fungerande vardag med bostad i en annan sörmländsk kommun. Efter att ha varit sjukskriven från jobbet en tid valde hon själv att sluta, berättar hon.
Samtidigt strulade det, av olika anledningar, rejält med bostadssituationen. Försöket med att genomgå behandling för sitt missbruk kraschlandade i två återfall och möjligheten att få hjälp med ny bostad via kommunen försvann, säger hon.
Hur ser en vanlig dag ut för er?
– Det är ett evigt jagande och ständig stress, kring boendet bland annat. Sedan är vi båda i ett missbruk och hur lätt är det att ta sig ur det när man lever såhär? Det är en jakt på överlevnad, är det inte någon som jagar en för var man bor så är det någon annan som jagar en för något annat, säger kvinnan.
Träffpunktens verksamhet är en viktig räddningsplanka i deras vardag. Där kan de köpa mat för en billig peng, tvätta sig och vila ut en stund. Men som hemlös och missbrukare följer också kriminalitet.
De glider både längre och längre ut på samhällets ytterkant och har till stora delar gett upp kontakten med myndigheter. De uppskattar att de delar sin vardag med ungefär 10-12 andra Nyköpingsbor som också är hemlösa och fast i missbruk.
För min del skulle ett jobb kunna vara vägen ur missbruket tror jag.
Ett ordnat Svensson-liv känns i dagsläget avlägset, tycker kvinnan.
– Ja, det gör det. Man tvingas leva ett liv i kriminalitet för att få det att funka. Det är sjukt för man vill ju inte det heller. Jag tänker ibland: "Vad är jag för förebild för mina barn när jag gör det här?" Man jag kan inte tänka så för då blir man helt knäckt. Men jag måste göra det här för min överlevnads skull. Det skulle nog alla göra i samma situation.
Paret har barn på varsitt håll, sedan tidigare förhållanden. Mannens son har blivit så pass stor att han förstår hur situationen ser ut för hans pappa. För kvinnan är det annorlunda.
– Jag får inte berätta för barnen hur min situation ser ut, för deras pappa. Det skulle skapa oro. När man får frågan, "Var bor du någonstans mamma?", ja vad svarar man då..? "Jag bor på stan", eller "hos en kompis", får jag svara. De undrar ju varför de inte får komma och hälsa på.
Vad behövs för att ni ska kunna starta om?
– Tak över huvudet, så att man kan landa. I det långa loppet vet jag inte riktigt, men en dialog med myndigheter och en individuell planering. För min del skulle ett jobb kunna vara vägen ur missbruket tror jag. Det kan vara lite allt möjligt: tidningsbud, diska, städa, resurs i skolan. Nu i början kanske inget som har med människor att göra, det viktiga är att känna att man har något att gå till, säger kvinnan.
– Jag vill bara ha tak över huvudet. Behandling behöver jag inte. Vill jag sluta med det missbruk som jag håller på med så är det bara jag som kan säga det till mig, säger mannen.