Man vill inte att Claesons roman tar slut

Som om de var främlingar, som om de var tvungna att tänka efter vad det innebär att vara bröder, om det nu alls innebär något.
En av sönerna, Jens, som också står i centrum för stora delar av handlingen, kommer att tänka på Tolstojs inledning till Anna Karenina: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt”.
Tolstojs ord fortsätter att bråka med honom (och läsaren) genom hela berättelsen om den döde Johannes Halland och hans efterlevande.
När Jens börjar gå igenom faderns kvarlåtenskap hittar han ett brev som visar sig innehålla en bekännelse. Johannes beskriver ett brott han begått, ett mord.
Så får sönerna veta hur mycket de inte visste om sin far. I femtio år har han tigit om sin hemlighet, och nu är han borta. Mördaren är död. Det som nu börjar är en sorts inverterad kriminalhistoria där den okända faktorn utgörs av motivet.
I Stewe Claesons böcker är fascinationen inför själva livsbetingelserna alltid starkt närvarande, så också här. Johannes Hallands söner grips av en sorts yrvaken förvåning när de plötsligt får syn på sig själva och människorna omkring sig.
Under några intensiva sommarveckor börjar de prata med varandra på ett nytt sätt. Stora frågor avhandlas i lakoniska, djuplodande dialoger som är precis lagom kantiga för att låta naturliga.
Men, det finns ett men, nämligen att lösningen på mysteriet framstår som självklar redan på ett tidigt stadium – för alla utom huvudpersonerna. Jag blir inte klok på om det är ett olycksfall i arbetet eller ett sätt att räcka ut tungan åt tjatiga spänningskonventioner. Följden blir hursomhelst en logisk lucka och ett irritationsmoment.
Lyckligtvis förblir den psykologiska trovärdigheten ändå intakt eftersom Claeson på de sista skälvande sidorna lyckas rekonstruera huvudpersonernas häpnad och bestörtning i det ögonblick då polletten trillar ner.
”Mördaren är död” står och faller inte med intrigens konstruktion, därtill har den alldeles för många goda sidor. Det är en bok man önskar skulle räcka längre, en mogen och väl avvägd roman av en författare som har både pondus och patos och som därtill skriver bättre svenska än de allra flesta.
Stewe Claeson har den där avundsvärda musikaliteten, förmågan att sätta alla synkoperna på plats så att de ger önskad effekt utan att stjäla onödig uppmärksamhet.