Det var länge sedan blockgränserna var lika tydliga i den svenska politiken som i dag. Borgerlighetens historiska oförmåga att hålla ihop sina regeringar har resulterat i Alliansens täta samarbete mellan fyra i sig ganska olika partier. Allianspartiernas förmåga att överbrygga skillnaderna, har i sin tur tvingat oppositionen att göra ett liknande drag.
De rödgröna är i princip en piratkopia av Alliansen.
Blockpolitiken har onekligen sina fördelar. I höstens val ställs två olika alternativ mot varandra. Det råder inga tvivel om vem som går till val ihop med vem. Väljarna kan kräva blocken på gemensamma svar och ingen behöver vara osäker på vem mittenpartierna samarbetar med.
Inte minst centerpartister och folkpartister minns sina partiers misslyckade försök att samarbeta med Socialdemokraterna i några frågor, Moderaterna i andra. Resultaten skapade osäkerhet kring på vilken sida av blockgränsen Centern och Folkpartiet befann sig.
Politiken kan i bästa fall beskrivas som pragmatisk.
Samtidigt saknar inte blockpolitiken problem. Det är lätt för småpartierna att försvinna bakom sina blocks stora drakar och för dem som inte får ut sitt budskap är nederlaget i närheten.
Inte heller är blockpolitiken särskilt förankrad i väljarkåren. Många väljare känner sig varken hemma i höger- eller vänsterblocket. Framförallt kvinnliga väljares utbredda skepsis att placera sig i något av blocken förklarar till exempel Miljöpartiets ambition att beskriva sig som frihetliga. Ändå söker MP makten ihop med knappt avpoletterade kommunister.
Sifos färska undersökning – som visar att var femte väljare kan tänka sig att byta politiskt block i valet – är alltså inte uppseendeväckande. Ju mer blockpolitiken cementeras, desto mer skeptisk blir väljarkåren.
I valrörelsen kommer vi, precis som i Storbritannien, att få se ett hårt slag om socialliberala röster. Sprickorna i svensk politik är djupare än någonsin. Däremot saknas inte bryggor för väljare som är beredda att ta sig över blockgränsen.