Mankell utforskar kolonialismen

När det gäller romanens huvudperson, Hanna Lundmark, är fakta dock få. Hon förekommer i ett skatteuppbördsdokument från Portugisiska Östafrika, numera Moçambique, vid förra sekelskiftet. Där står hon som ägare till en bordell i Lorenço Marques, numera Maputo.
Utifrån denna mist sagt sparsamma upplysning bygger Mankell ett levnadsöde, som i likhet med hans eget börjar i Härjedalsfjällens skugga.
På ett utfattigt fjällhemman växer Lundmark upp. När fadern dör skickas hon till släktingar i Sundsvall. Där hamnar hon som kokerska på ett lastfartyg på väg till Australien. Utanför Östafrikas kust dör hennes nyblivne make, fartygets styrman. Hon går iland, gifter sig med en portugisisk bordellägare, och blir vid dennes död ägare till bordellen.
Problemen med romanen beror nog just på att författaren saknar en dokumentär röd tråd till sin fantasi. Han skapar en romangestalt som han inte lever sig in i: Lundmark är i princip analfabet, men ”tänker” ändå så här: ”Sagornas tid är över. Nu gäller livets berättelser”. Det är nog snarare herr författaren som tänker så.
Överhuvudtaget präglas Hannas tankevärd och samtal med modern betydligt mera av en manlig nutida intellektuell författare, än av en fattigflicka i Norrlands inland i slutet av 1800-talet. Mankell kunde studerat Aino Trosells lysande kvinnliga arbetarepos, om han velat ha trovärdig tidsfärg och psykologi.
Bristen på fakta gör också att författarfantasin ibland tar genvägar, som att Lundmark hos sin husbonde i Sundsvall råkar finna ett portugisiskt lexikon, och studerar det. Som om hon redan där är förutbestämd att hamna i portugisisktalande länder.
Men romanen har som tur är andra och större kvaliteter. Mankells skildring av Lorenço Marques är som en tavla av Bosch eller en förstudie till Inferno: hett, klibbigt, hotfullt, mörkt, ett syndens näste dit alla södra Afrikas vita kolonisatörer flockas för att ligga med svarta horor.
Mycket mera än en skildring av en svensk kvinna i förskingringen är romanen en skildring av kolonialism och rasism. Där är Mankell också på hemmaplan. Han är bra på att skildra förhållandet mellan herre och slav. Det ömsesidiga föraktet. Rädslan, misstron och motståndet. Lögnerna och dubbelmoralen.
Framför allt är boken en gestaltning av vad som händer när herren försöker vara ”god” och rättvis, men inom ett orättfärdigt system: rasismens system, där allt är bundet till hudfärg, och som därmed är omöjligt att överskrida.
Hanna Lundmark gör ett försök att vara ”god”. Men sedan glider hon åter ut i den historiska glömska varifrån hon kom.