Jag gissar att Helmerson läst Stephan Medel-Enks ”Med uppenbar känsla för stil”, för hans roman är som en skönlitterär gestaltning av samma sak: nämligen hur manlighet manifesterar sig i sociala ritualer av våld eller underlägsenhet, utagerande eller undergivenhet.
Huvudpersonen Peter är en journalist vars bäst före-datum i mediadjungeln för länge sedan gått ut. På väg utför är också hans äktenskap. Hans pappaförhållande till tolvåriga dottern Sofi kunde varit bättre. Han dricker mer än han borde, och hustruns sexvägrande irritation och dotterns surhet kanske beror på att han på mäns vis inte uppmärksammar dem.
När han själv gick i skolan var Peter en sådan kille som ville se ut som om han hade vänner. Och när hans blivande hustru knullade runt redan i 15-årsåldern, övade han snällt på sin gitarrläxa.
Helmersons perspektiv påminner också om Ronnie Sandahls ”Vi som aldrig sa hora”. Båda beskriver den känsla av svek som tydligen grasserar bland vissa så kallade hyggliga killar: de som tycker att de tar sitt ansvar för jämlika förhållanden, för papparollen och en anständig, icke våldsutövande mansroll, men som känner sig svikna av ett fegt och bekvämt samhälle som tittar bort medan våld utövas och övergrepp begås.
Det är män som tror att kärlek är en belöning för gott uppförande. Och som framför allt känner sig svikna av en kvinnlighet som säger sig vilja ha jämställda män men ändå alltid har försonande förklaringar över för busarna.
Den växande stanken av förbittring står omkring dem, och förbittring är alltid ett sämre alternativ än revansch. Vilket är precis vad Peter inser. Han liknar alltmera Michael Douglas rollfigur i filmen ”Falling down”, och man väntar bara på att även han ska ta till våld.
Men Helmerson vänder hans utveckling. Peter blir en frispråkig talesperson för den skötsamma medelklassen, svarar emot sin dryge och missunnsamme chef, polisanmäler några huliganer för läktarvåld trots upprepade övergrepp i rättssak, och tar tag i dotterns mobbningsproblem.
Detta får till följd att hans hustru slutgiltigt vänder sig ifrån honom, och han förlorar sin bäste vän. Men han vinner sin dotters respekt.
Helmerson är mycket skicklig på att gestalta bittra maktlöshetskänslor, och det är en depressiv bild av samhället han tecknar, ett samhälle som givit upp civilkuraget. Överhuvudtaget stiger hans skönlitterära författarkvalitéer flera pinnhål med denna andrabok.
Manlighet i fritt fall
En fet trackad kille som en dag bara får nog av hela skiten och dänger sin plågoande i backen. Det ligger ute på Youtube, och genast är någon förståsigpåare, som själv aldrig varit utsatt för något liknande, där och säger att revansch inte är lösningen. Den omdebatterade scenen kunde varit hämtad ur Erik Helmersons nya roman ”Den onödige mannen”.
Så jobbar vi med nyheter