Mannekängen som håller stilen

– Man får inte tappa stilen, säger Gulli som fyller 91 år i morgon tisdagen den 22 september.
I sin ungdom arbetade Gulli som mannekäng i Stockholm, därför har kläder alltid varit ett stort intresse. Vägen in i mannekängyrket började när Gulli vid 16 års ålder fick jobb som en ”allt-i-allo” på ett företag som sydde klänningar. Efter två månader frågade företagets direktör om hon inte ville bli mannekäng. Gulli blev glad men förvånad.
– Jag var fräknig och rödhårig, det var ju det värsta man kunde vara på den tiden, men jag hade måtten, jag var lång och smal, säger Gulli stolt.
Tillsammans med en säljare reste Gulli runt i Sverige och visade kläder för affärsinnehavare.
På Gullis sovrumsvägg hänger en inramad svartvit bild av en ung Gulli i en lyxigt vacker klänning, som enligt henne själv skimrade i grönt och bar sidenkanter av guld.
– Den kostade 1200 kronor på den tiden, det var direktimport från Paris.
I hela 16 år arbetade hon som mannekäng, med ett kortare uppehåll för giftermål och barnafödsel.
Mot slutet tillhörde Gulli ett mannekängregister och där hon blev inringd för att arbeta, vilket innebar att hon inte hade någon fast anställning. Hon tröttnade på det osäkra livet och började arbeta i en annan ände av klädbranschen.
– En väninna till mig sydde kläder för barn, jag reste runt i Sverige för att ta upp beställningar på kläderna, berättar Gulli.
Till Södermanland kom hon via en sommarstuga i Stjärnholm, som hon köpte i början av 60-talet då hon även skilde sig från sin man. Efter tio års pendlande till stugan från bostadsorten Huddinge bosatte hon sig i stället i en lägenhet i Nyköping.
När Gulli gick i pension väcktes en skrivlust. I början av 70-talet skrev hon sitt första kåseri och skickade in det till Södermanlands Nyheter.
– Döm om min förvåning när jag två dagar senare öppnade tidningen och kåseriet hade fått bästa placering på det som då kallades Stjärnsidan.
SN gillade Gullis kåserier och hon fick frilansa för tidningen. I 20 års tid gjorde hon både intervjuer, illustrationer och kåserier.
I flera år förde Gulli även egen dagbok och hon har pärmar fyllda med utskrivna block.
– Jag hade förmågan att skriva, det kom lätt, jag behövde aldrig tugga på pennan.
Numer kan Gulli varken skriva eller läsa, eftersom hon inte längre ser. Men hon lyssnar mycket på radio och talböcker och när hennes son Bosse kommer på besök brukar han få läsa ur dagböckerna.
– Vi har kommit fram till år 1986. Det är så roligt, då skrattar vi och minns tillsammans.