Om man googlar på Sverige och feminism är det lätt att man försjunker i en känsla av självgodhet. Sverige framhålls som ett av världens mest jämställda länder. Bilder på svenska pappor som drar omkring på barnvagnar och artiklar om Sveriges feministiska utrikespolitik snurrar förbi på dataskärmen.
Och visst har vi kommit en bit på vägen. Det är inte så länge sedan som det var kontroversiellt med kvinnliga präster och poliser – eller manliga förskolelärare. Men mycket arbete återstår. Kvinnor tjänar sämre än män och kvinnor gör fortfarande mer av det obetalda arbetet i hemmet.
Sannolikt gör kvinnorna också mer av det obetalda arbetet på sina arbetsplatser. Här på SN samlas det då och då disk i köket. Till slut tröttnar någon och ser till att diskmaskinerna töms och förpassar de smutsiga kaffekopparna. Ofta hjälps en grupp kvinnor åt, ibland deltar också en man. Men jag vågar lova att jag aldrig har sett en grupp av män hjälpas åt och tillsammans tömma diskmaskinerna. Aldrig!
Själv är jag tyvärr inte något föredöme – utan jag är väl ungefär lika blind som de flesta andra män. I dag kan vi i SN läsa om hur feminism ska diskuteras på våra gymnasieskolor. Kanske blir det bättre i framtiden.
NYHETSCHEF roger.sundberg@sn.se 0155-767 91