Människorna som gjorde motstånd

När det gäller fascinerande och skrämmande 1900-talshistoria, finns det få länder som kan mäta sig med Tyskland. Anna Funder är en australiensisk författare som gett sig den på att beskriva dess olika epoker så gott och levande hon bara kan. Först genom den läsvärda DDR-reportageboken "Stasiland", där hon spårar det försvunna kontrollsystemet genom de människor som levde i det. Och nu i" Allt som är jag" där hon komponerat en roman om några av de modiga och mindre modiga människor som utgjorde motståndsrörelsen inför andra världskrigets utbrott. 
Berättelsen är baserad på historiska fynd, eller som hon själv säger i efterordet: "rekonstruerad av fossila fragment, precis som man kan teckna hud och fjädrar på en samling dinosaurieben för att kunna se hela djuret".
I skildringens centrum, berättad genom andras beundrande blickar, finns överklasskvinnan Dora, en modig och smart revolutionär som snabbt får en inofficiell ledarposition i det hemliga motståndsarbete som bedrivs i exilens London. Hennes kusin och trofasta vän Ruth är bokens ena berättarjag. Den andre är Ernst Toller, en inflytelserik judisk författare och agitator.
Ernsts och Doras relation kan beskrivas med en variant av ett enerverande ordspråk: "Bakom varje framgångsrik författarman från tidigt 1900-tal, finns en kvinnlig medförfattare och redaktör förklädd till simpel sekreterare". Utöver det var de också älskare, men aldrig exklusiva. Dora var, vilket uppmuntrades av tidens livaktiga feministiska rörelse, mån om sin självständighet. (I ett par scener glimtar också den samtida suffragetten Pankhurst förbi.)
Som läsare får jag med hjärtat i halsgropen följa det livsfarliga arbetet med att trycka flygblad och förmedla information till pressen under övervakning från såväl Gestapo som Scotland Yard. Det senare var Hitlerregimen behjälplig i utvisandet av politiska aktivister.  
Anna Funder frossar inte i tidsmarkörer som slitsade kjolar och cigarettmunstycken, och undviker därmed att distansera läsaren från bokens människoöden. I stället låter hon dem vara närvarande i nuet genom den åldrade Ruth, vars annalkande död också blir en plågsam påminnelse om att minnet om många hjältedåd tynar bort. 
Det är omöjligt att inte imponeras av såväl romanens centralgestalter – Dora och Ruth – som det omfattande researcharbetet. Anna Funder har inte bara konstruerat en dinosaurie av benen hon hittat. Med en gripande och väl berättad historia om kärlek, farlig fåfänga och osjälviska offer, har hon dessutom blåst liv i åbäket.