Mansvåldet stoppas inte av fler sekretariat

Nittiotalets kvinnofridsreform, den största satsning som gjorts mot mansvåldet, är ett enda stort misslyckande. Det skriver regeringens egen utredning om kvinnofridsuppdraget i en debattartikel i Dagens Nyheter. Kvinnofridsreformen antogs 1998 som en grund för att skapa ett skydd för utsatta kvinnor. I det arbetet har inte minst kommunerna ett stort ansvar att bygga upp kunskaper kring hur socialtjänsten ska agera för att ge stöd, hjälp och skydd åt utsatta kvinnor och deras barn. Men det handlar också om hur lokala aktörer ska samverka.

De tio undertecknarna av artikeln hävdar att praktiskt taget ingenting har hänt, bortsett från att mäns våld mot kvinnor fortsätter. Det är ett oerhört sorgligt faktum att antalet anmälda misshandelsfall i år har ökat till drygt 20 000 och att mellan 15-20 kvinnor misshandlas till döds varje år. Vad det beror på har sannolikt olika förklaringar. Men den förklaring som utredarna hänvisar till är avsaknaden av en könsmaktsanalys.

Undertecknarna är kritiska till den tolkning som samhället ofta gör nämligen att betrakta män som slår antingen som alkoholiserade, psykiskt sjuka eller från en annan kultur. De menar att mansvåldet inte ska ses som ett avvikande beteende utan sammankopplat med kön och makt. Enligt dem hänger diskriminering och de kränkningar som kvinnor dagligen utsätts för i familjen, på jobbet, på krogen och på gatan ihop med könsmaktordningen. Det betyder med andra ord att är du man, har du också ett ansvar, och sannolikt också en skuld för att män slår kvinnor. Med den förklaringsmodellen är det helt logiskt att införa Schymans mansskatt, där männen får stå för de kostnader de själva orsakar.

Det finns ett grundläggande problem med detta resonemang. Genom att enbart leta efter ett gemensamt mönster och hävda att de svenska männen förtrycker kvinnor på samma sätt som talibanerna förtrycker kvinnorna i Afghanistan, kommer man väldigt nära en biologisk förklaring. Det är inte vad feminister brukar stå för och det skulle dessutom kräva väldigt genomgripande åtgärder för att åstadkomma en förändring, som bara vore möjligt i ett totalitärt samhälle.

Självfallet kan inte våld i någon form accepteras i ett demokratiskt och humanistiskt samhälle. Men det är inte säkert att det är utredarnas förslag på mer handlingsplaner, enheter och sekretariat som behövs för att stoppa våldet. Men det behövs mer kunskap och resurser, och fler män som öppet tar avstånd från mansvåldet.