Mara Lee pendlar mellan liv och död

Mara Lees nya och suggestiva roman utspelar sig till stora delar i en dansstudio. Och inte för intet eftersom det är en modern iscensättning Salomemyten. Hon som dansar de sju slöjornas dans för Herodes och i gengäld får Johannes döpares huvud på ett fat.
Dansaren är i det här fallet fjortonåriga Elsa som växer upp i en nordskånsk by på åttiotalet. Hennes liv skuggas av tre stora moln. Ett, vännen Veronica är döende. Två, hon har fått en oönskad och jämnårig fosterbror, Johannes, som till råga på allt liknar en ängel. Och tre, hennes pappa har klivit, eller körts ut, ur familjebilden.
Mara Lee har tidigare gett ut de två uppmärksammade och radikala diktsamlingarna ”Kom” och ”Hennes vård”. Hennes första roman, ”Ladies” från 2007, har beskrivits som en slags smart chick-lit-roman om skönhet. För mig är hon en helt ny bekantskap och det är med ganska högt ställda förväntningar jag börjar läsa ”Salome”.
Till en början finner jag språket lite pretentiöst,. Metaforerna känns som en snårskog som jag småirriterad kämpar mig igenom. Men det går över. När jag har vant mig blir helt hänförd av hur exakta och träffande vissa bilder är.
Som när Elsa besöker Veronica efter att ha roat sig på ett disco och känner så här: ”Runt hela min kropp går en ojämn och söndertuggad söm av dåligt samvete.”
Men det som fångar mig mest är kroppsligheten och tvetydigheterna som Mara Lee så precist uttrycker. Berättelsen blir en pendel som rör sig mellan erotik och våld, makt och maktlöshet, liv och död – och man är aldrig riktigt säker åt vilket håll den är på väg. Denna ovisshet blir än tydligare just för att historien utspelar sig i rum som sätter frågetecken efter vad som är verkligt och sant.
I dansstudions spegelväggar framträder nya versioner av Elsa och i Veronicas mammas skulpturateljé kan en avbildning säga något helt annat om en person än vad som tidigare var vedertaget. Allt detta ger romanen en känsla av mystik och gåtfullhet. Och utan att jag egentligen vet vad gåtan består i läser jag girigt vidare för att hitta någon slags lösning.
Några små invändningar har jag mot att dialogen på något ställe känns för skriven, men det är inget som förtar den mardrömsgenererande effekten.
Mara Lee har skapat något så ovanligt som en thriller utan mord, där huvud som rullar är gjorda av gips. Och där huvudpersonen – en ung tjej i danstrikåer – får vara både vanlig och farlig och ett självklart subjekt.