Maratonmannen har aldrig någonsin brutit ett lopp
Skadad fot eller inte. På lördag springer Kent Larsson, 53 år, sitt hundrade maratonlopp och sitt 22:a Stockholm Marathon.
Men det är bara filmtiteln som stämmer överens med verkligheten. Kent har sprungit marathon sedan 1983. Runt tre fyra per år det senaste årtiondet, innan dess kunde det ligga på mellan fem och sju.
Allt började med ett vad. Inget ovanligt när det gäller tävlingar som Stockholm Marathon och Vasaloppet.
En morbror till mig, som sprang en del långlopp, sa att jag inte skulle kunna springa en mil. Jag satte emot. Jag sprang en mil i badtofflor. På en nyflisad väg. Jag hade inga sulor kvar när jag kom hem igen och det luktade en del bränt gummi, men jag var så pass envis att jag klarade det. Året efter ställde jag upp i Stockholm Mara-thon för första gången.
Den gången var han ganska nervös.
Jag var inte säker på om jag skulle kunna klara av passertiderna. Därför klockade jag mig själv hur fort jag kunde springa två mil och två och en halv, så jag kände mig ganska säker trots allt.
I mål kom han och på en mer än godkänd tid för en nybörjare 3.43,09. Sedan har det bara fortsatt. Bästa maratid fick han i Karlstad 1987 (2.59,12) och i Stockholm har Kent gjort som bäst 3.03,04 (1988).
Det är många gånger jag hamnat på gränsen att ta mig under tre timmar. En magisk gräns för oss löpare. I Kvarnsvedens Vintermarathon 1989 var jag till exempel en sekund för långsam.
Hans fru Gun-Britt försökte att sätta stopp för springandet 1994 genom att anmäla honom till ett fjällopp.
Vi startade från byn och sprang upp på berget, det var hälften av loppet, sedan var det utförsbacke. Det var en av mina värsta tävlingar. Vi var bara 20 deltagare och hela startfältet var så utdraget att man aldrig såg någon. Funktionärerna satt och sov vid vätskekontrollerna.
Ett maratonlopp i Borås, där det ösregnade från start till målgång, toppar värstalistan, men inte ens fötter som liknande skrynkliga russin gjorde att Kent gav upp sin hobby.
Jag tycker om att springa marathon, säger han.
Så enkelt är det.
På topp fem-listan ligger Berlin, Hamburg, Stockholm, Karlstad och Borås i nämnd ordning.
Jag tyckte tidigare bäst om Stockholm, men jag börjar luta mer åt Hamburg och Berlin nu. Där är det en verklig folkfest.
Till fruns förskräckelse har han lagt om träningen de senaste åren så att passen innehåller simning och cykling också.
Jag kommer att ställa upp i min nionde järnman i juli, säger han.
Det betyder en triathlontävling med 3 815 meter simning, 18 mil cykling och som avslutning ett helt marathonlopp.
Man måste vara envis för att ta sig igenom en sådan tävling.
Kent Larsson har aldrig brutit en tävling han ställt upp i. Det tror han är psykologiskt viktigt.
När man har brutit en gång så tror jag att det är lätt att göra det igen. Då har man passerat den mental spärren på något sätt.
Därför är han lite extra orolig vad som kommer att hända på söndag. Sedan i februari har Kent nämligen dragits med en skada i den högra vristen. En muskelbristning vid fotknölen.
Jag vet inte om jag kan springa ett maraton. När jag sprang två och en halv mil för ett tag sedan började det svida efter två, men det gjorde aldrig riktigt ont. Och har jag kommit så långt så ska jag ta mig i mål om jag så ska krypa.
För att inte stressas ytterligare kommer han för en gångs skull inte gå på klockan.
Den stressar mig bara så jag tror att det är bättre att jag slänger den. Jag tar det lugnt de första två milen och känns det bra då så kan jag öka. Då kan jag ju dessutom springa om en del folk och det är positivt för huvudet. Då blir man pigg.
Vid sex tiden på lördag, fyra timmar efter starten, räknar han vara på Stockholms stadion. Då har Maratonmannen sprungit sitt hundrade lopp.
Ulrika Gustafzon Cummings
0155-767 47 ulrika.cummings@sn.se
Så jobbar vi med nyheter