Maratonsystrarna som satsar allt
På språng mot framtiden. Och då finns så klart kanoten i systrarna Michaela och Ilona Jonssons närhet. Ilona, som är på väg mot JEM, Michaela, som hoppas på en plats i maratonlandslaget i sommar.
Upp med kanoten på axlarna och spring nära varandra. Inte för långt ifrån trottoaren.
Systrarna är bra på att snappa upp fotografens anvisningar.
Riktigt så här nära bebyggelse brukar inte långloppen avgöras, men vad gör man inte för en snygg bakgrund.
Båda systrarna tycker att maratonkanot är ett bra komplement till den andra disciplinen racing. För Michaela är det nästan en favorit.
Vad som helst kan hända. Man kan vara sist och ändå vinna och tvärtom. Eller hur?, säger hon och tittar på sin två år äldre syster.
Ja, på SM i fjol så låg jag tvåa, men efter ett tag såg jag att jag paddlat fel i en kilometer, jag såg inte bojarna, så jag slutade fyra, säger Ilona.
Till skillnad mot racingdisciplinen, där loppen enbart avgörs i vatten, ingår det en del sträckor på land också i maraton. I systrarnas klasser gäller det sprintsträckor på mellan 60 och 250 meter.
Det värsta är att vi inte kan träna det här, säger Michaela. Det behövs en sandstrand och vi brukar få paddla ut till en ö utanför Nyköping för att kunna träna.
Det är speciellt momentet hoppa-i-kanoten som behöver tränas. Det är svårt i sig att klättra i en vinglig kajak, att sedan göra det i fart kräver viss teknik.
Jag har fallit i några gånger, erkänner Michaela.
Annars består maratonträningen av mycket långpass där man ska försöka hålla en jämn fart.
Eller många långa intervallpass på 15 gånger fyra minuter, säger Ilona.
Systrarna brukar klara av fyra, fem maratontävlingar varje år. Fler går inte att göra eftersom det tar några dagar för kroppen att återhämta sig.
I år är det SM i Ängelholm (26 augusti) och loppet i Göta Kanal ( 3 september) som är viktigast. Det är även de som gäller som uttagning till VM, som avgörs i Frankrike i slutet av september.
Men jag är nog för ung för att de ska plocka ut mig, säger Michaela besviket men fortsätter mer optimistiskt. De vill nog att jag ska växa till mig.
Ilona har dock chansen, eftersom hon gått upp i D18-klassen i år. Men det beror också på hur många landslags-ledningen kommer att skicka. Förra året var det bara en tjej som fick en plats i landslaget.
Innan dess finns det andra saker hon måste klara av.
För ett par veckor sedan blev Ilona uttagen till JEM-laget som åker till Grekland i slutat av juli. Där ska hon paddla K2 500 tillsammans med Louise Tönnies, Örebro.
Vi kom på elfte plats i Bochum och då vara alla de bästa där. Även de från Australien och Kanada.
Nästa vecka är det så dags för SM i Jönköping. Michaela och Ilona ska pånytt paddla tillsammans.
Vi satsar på medalj på 5 000 meter, säger Michaela. Kanske hinner vi med att köra 500 och 1 000 meter också.
Ifjol tog tjejerna silver på 2 500 och 500 meter.
Vi var bara någon hundradel från guldet på 2 500 meter. De låg på vår våg och precis innan målgången gick de om, berättar Ilona.
Det ska inte hända igen. Båda har tränat hårt under vintern. Ilona har varit på dubbla läger i Australien och Nya Zeeland och Michaela med hård uppbyggnadsträning för första gången. Det vill säga ett extra träningspass, klockan sex på morgonen, innan det är dags att gå till skolan.
Jag älskar att träna. Att tävla och se resultat är roligt det också, men jag älskar att träna.
Vissa veckor har tjejerna varit uppe i 14 träningspass, vissa andra nere i sex, men resultat har det gett. Pappa Peter, själv kanotist, tränar dem.
Men vi ska klå honom. Vi ska ta oss till OS, säger Michaela kaxigt.
Och med den målmedvetenhet tjejerna visat upp kan det uttalandet bli sant.
Så jobbar vi med nyheter