Fantastiska musiker. Stort och varmt ljud och färgstark ljussättning. Glittrande klädbyten och en känd artist på scenen. Då borde det varit utsålt i Culturum men blev bara drygt halvfullt för Maria Möllers nya show i fredags kväll.
Hmm? Varför då? Maria Möller är ju så mångsidig att jag tappar hakan av allt hon berättar att hon gjort. Då är hon ännu ung, knappt femtio.
Och att som hon börja sjunga sent i livet är strongt med sånglektioner och allt. Sedan vet publiken att hon är makalös på att imitera, både röster och kroppsspråk.
Hon borde vara på toppen, men berättar med viss självdistans hur det var att bli uppringd av ett bokningsbolag, som till ett medelstort event också tyckte det dög med just Maria Möller såsom bara medelstor artist.
Kom sen inte och säg att inte Showbusiness är en tuff bransch.
Ändå började showen i fredags så bra. Bandet spelade jazzstandards medan publiken samlades. Tajt och svängigt lät det, med extra sug från tenorsaxofonen. Sedan kom Maria Möller in i svart festblåsa med glitter och sjöng jazz som om hon inte gjort annat än vara kompis med Ella Fitzgerald.
Men sen? Snälla, inte direkt tappa tempo med så tunt innehåll i pratet till publiken. Och att härma en blåst Hollywoodfru och göra henne ännu blåstare? Nej, det är för låg nivå.
Nå, det tog sig när Ångesten tittade fram med Ulla Skoog, och blev riktigt härligt när du härmade tanten från ”Göttebörg”, hon som inte har en vanlig röst utan en svetslåga.
Men ändå: Mer manus och regi! Inte som nu bara ett regiöga.
Nu är jag hård? Maria Möller vill säkert inte göra som andra, hon vill kunna improvisera, fast f-n trot, när musiken kuggar in så perfekt på ett visst ord lite före slutet i flera prator.
Hon vill kunna krypa upp ensam på en barstol och filosofera över livet, få oss att fundera på vår ytlighet på sociala medier. Etc. Men då krävs det mer djup eller slagkraftigare exempel.
Ännu enklare vore om hon kapade stora delar av pratet och bara sjöng och sjöng. För plötslig var det Barbro Hörberg som var på scenen med sina ögon känsliga för grönt.
Och kul var hennes tvärsnitt ur musikaler, så att både Liza Minelli och Elaine Paige fick höras. Och som kvinna var hon mycket snällare mot Tommy Körberg än vad han brukar vara. Även den gamle Händel sjöng hon så mäktigt i en bedjande moll-aria.
Jazz verkade ändå vara Möllers hemmaplan med många mäktiga ballader. Bra då som kontrast med fullt ös och många imitationer i klassikern It Don’t Mean a Thing.
Allra bäst blev det sista, där också bandet släppte löst med lite djärvare vildhet från pianisten och i trummisens tuffa solo.