Marianne trivs i bilarnas värld
Hon har testkört 2 500 bilmodeller. Fått bilfabrikörer att slita sitt hår. Rapporterat från Formel 1-cirkusens divavärld. Efter 30 år som motorjournalist vet Marianne Sterner mer än de flesta om plåt.
En frihet som bär oss till platser, människor och situationer som är oss till nytta och glädje.
Marianne Sterner bor i Gnesta och jobbar i Stockholm. Som testchef på Sveriges största biltidning provkör hon nya bilmodeller och låter läsarna ta del av plus och minus. Har runt 70 resdagar per år, oftast ner till Europas bilsalonger.
I slutänden blir det artiklar, där tusentals läsare får ledning inför bilköpet. Och där bilfabrikörerna ömsom gläds, ömsom förtvivlas.
Du har makt.
Funderar du över det?
Nästan aldrig. När jag testar en bil, sätter jag mig in i köparens situation och bedömer bilen efter användningsområde. Då går det inte att tänka på vilken effekt mina ord har.
Men det händer att hon påminns. Som för några år sedan, då hon berättade att Volvo hade skyhöga magnetfält i en av sina vanligaste modeller. Det var en upplysning som skulle stå företaget dyrt.
En massa tidningar hakade på, och det blev ett hallå utan like. Då var de inte glada på mig på Volvo.
I sådana situationer gäller det att vila trygg i sin roll. Ansvaret mot konsumenten väger tyngst, punkt slut.
Hur började ditt bilintresse?
Som 14-åring hamnade jag i ett gäng som körde bilorientering. Jag provade, märkte att jag var en bra kartläsare och på den vägen är det.
På 1970-talet blev hon ett team med rallyföraren Ruben Börjesson, senare trafikpolis i Nyköping. Kammade till och med hem ett SM-silver.
En meriterande erfarenhet, när hon 1974 sturskt slängde iväg en ansökan till Teknikens Värld som behövde en motorjournalist.
Det var nog lite yrvaken feminism från min sida bakom det hela. Om en massa karlar kunde skriva om bilar, så kunde väl jag?
Jobbet blev hennes. I dag tillhör hon landets erfarnaste testförare och motorjournalister. Ett resultat av tillfälligheter, eller målmedvetna val?
Kanske är det en kombination. Jag har huggit tillfällen som har erbjudits, och gillar inte att se mig själv som feg. Jag vill vara modig och kompetent, har alltid varit på och gjort ovanliga saker.
Var kommer modet ifrån? Marianne funderar, böjer sig ned för att ge sin hund Sune en kärleksfull klapp.
Det kan säkert en psykolog nysta fram. Själv vet jag inte, ler hon.
Hon fyller 60 i dagarna. Något hon noterar med uppriktig förvåning, särskilt som viljan att utvecklas är envist stark.
De som känner mig säger att jag är lite ilsken, även om det nog har slipats av med åren. Men som tjej i en manlig miljö måste man nog visa tänderna ibland, om man vill framåt. Annars blir man lätt undanskuffad.
Telefonen ringer, och Marianne försvinner en stund.
Det var en man som tänker köpa en bilmodell som jag har skrivit om. Han ville höra vad jag tyckte om säkerheten.
Ett av flera tjänstesamtal, denna dag då hon egentligen är ledig för att städa inför kalaset. Ingen skiljelinje mellan arbete och fritid?
Nej, jag har alltid levt så här, jobbat mycket men haft roligt. Det är en livsstil.
Men för tio år sedan fick hon en varning. Förstod att väggen var nära och fick lägga om kurs. Slutade att stryka åt hela familjen och började rida och läsa böcker i stället.
Nu klarar jag att gå förbi sju par kalsonger på golvet utan att plocka upp dem! skrattar hon, och låter ana att den idoga husmodern inte är lika foglig längre.
Till sist den oundvikliga frågan; vad har du för bil?
Ingen, har inte haft någon på 20 år! Behöver jag en, tar jag tjänstebil eller lånar av någon i familjen. En bil är den sämsta affär man kan göra, för den kostar bara en massa pengar!
Så jobbar vi med nyheter