Mästarna räddar klubben
Nyköpings Fäktklubb har under de senaste trefyra åren fört en tynande tillvaro. Nu har mästarna hittat till klubben och helt plötsligt är Forss lokaler vid Nyköpingsån ett samlingsställe igen.
De fem ungdomarna drillas hårt.
Tariq Abdulwahed petar ut en fot, rätar upp en överkropp, justerar ett ben.
Det gäller att nöta. Att lära sig dansa. När man fått in snabbheten i kroppen och lärt sig tänka, då blir man en duktig fäktare, säger Tariq som på 1980-talet var oslagbar irakisk mästare och mästare i arabvärlden.
Bågskytteklubbens medlemmar har fått husera tämligen ensamma i den smala lokalen. Nu har de fått konkurrens. På onsdagar och lördagar plockas floretterna och värjorna fram igen.
En irakisk mästare, en gammal olympier och europamästare, två nordiska lagmästare. . .
Det finns en hel del guldmedaljer fördelat mellan entusiasterna i klubben.
Dicky Sörensen, som just flyttat till Sjösa, är den mest meriterade med ett tiotal SM-titlar bakom sig både som junior, senior individuellt och i lag. Han har NM-guld och EM-guld och har varit uttagen till OS två gånger.
Men vid det första, Tokyo-OS 1964, fick jag blåskatarr innan jag skulle åka så det blev inte så mycket av den olympiaden. 1968 i Mexico såg jag till att jag kom med. Men det blev ingen medalj, trots att vi hade ett bra lag. Vi blev femma, sexa nånting, säger Dicky Sörensen.
Per Bromée, som under många år sett till att Nyköpingsklubben överlevt, mötte Sörensen vid en JSM-final 1961.
Alla trodde att han skulle vinna, han var ändå 19 år och jag 16, men jag tog hem det. Och året efter tog jag JNM-guld i lag, berättar Per, som även tog JVM-guld 1963.
Den tredje mästaren i klubben är Pers bror Olle Skuncke, som även han var med i guldlaget 1962.
Det har gått lite upp och ned i klubben sedan den startades på 70-talet, säger Olle Skuncke. Ibland har det varit mycket folk, ibland lite färre. De senaste åren har vi varit fem stycken som tränat på lördagarna och det går inte att hålla igång en verksamhet med så få fäktare. Så förra året började vi fundera på om det var någon idé att fortsätta.
Då började gubbarna dyka upp som gubben i lådan, säger Per Bromée.
Först kom Tariq. Han ville egentligen bara låna material för sin teaterfäktning, nu är han ungdomstränare.
Sen dök Sörensen upp världsfäktaren som fortfarande kan slå de bästa i Sverige.
För tre år sedan vann jag med 159 mot Peter Vanky på en träning. Den matchen slår det mesta jag varit med om. Att jag som 59-åring fortfarande kan lära de yngre, det är något speciellt, säger Sörensen som av en italiensk landslagscoach utnämnts till världens snabbaste fäktare.
De yngre fäktarna samlas i flock runt den äldre. Även Tomas Järvling och Oskar Carlberg, som lämnat ungdomsåren, är lika fascinerade.
Det var givetvis de Tre Musketörerna som fick mig att börja att fäkta, säger Oskar Carlberg.
Jag hade nog en romantisk bild på fäktningen, säger Tomas Järvling, som började så sent som i 25-årsåldern.
Men nu gäller det att locka de unga till klubben igen. Tariq har tolv unga löften igång, men för att den delen ska ta sats ordentligt behövs det lite bättre kunskaper i svenska från irak-ierns sida.
Så vi ska försöka se till att några av de andra fäktarna kan hjälpa till också på onsdagarna, säger Per Bromée.
Dicky Sörensen är inte heller ovillig att ställa upp.
Jag minns hur jag blev intresserad av fäktning. Jag hade en tränare som hette Elof Gustavsson och han var så inspirerande. Han hade kola i fickan och den gav han alltid till den som förlorade.
Erfarenheten finns helt klart i klubben. Nu gäller det bara att förvalta den väl.
Så jobbar vi med nyheter