Måste man skrika i vården?
Vad är det för sjukvård vi har?
När människor tidigare klagade på sjukvården, så brukade jag hävda att vården fungerar när det är akut. Men inte ens det gör den tydligen längre.
Jag tror att den gamle 89-årige mannen bockade och tackade för sig när det hade gått hål på trumhinnan vid första besöket på vårdcentralen. Hur många värkande öron sitter det i stugorna, där människor inte har anhöriga eller själva orkar bråka.
Och den stackars sex veckor gamla babyn, där man avfärdade mamman med att hon var hysterisk. Ja, om hon nu var det, så visade det sig ju att det var befogat när barnet äntligen fick hjälp på Huddinge sjukhus. Tänk så dåligt pojken måste ha mått och när man är sex veckor så är man inte särskilt verbal.
I båda de här fallen har man fått hjälp utanför Sörmland i Stockholm respektive Huddinge.
I båda fallen har det funnits anhöriga med bil som har kunnat ombesörja transporten. Har alla kommuninvånare det?
Jag har bott i Nyköping i 20 år och har de senaste sex-sju åren noterat ett annat bemötande från sjukvården.
Tonläget från personalen är kärvare och ibland till och med ovänligt. Jag har hört om bemötanden som är hårresande. Tidsbeställningen till vårdcentralerna skrattar bara folk åt.
Sammanfattningsvis vill jag säga att man bör vara ung och frisk och ha gott om tid när man behöver söka vård. Sen underlättar det om man är en spännande person eller har en mystisk sjukdom. Tysta, snälla och försynta människor göre sig inte besvär.
Till råga på allt stod det samma dag i SN att en anonym läkare har anmält kvinnokliniken.
Det ska mycket till innan en läkare anmäler kollegor och trots meddelarskydd så luskar säkert sjukhusledningen ut vem anmälaren är och sen kan den se sig om efter annat jobb. Klimatet är inte människovänligt.
Måtte vi i framtiden få den sjukvård som vi är värda och särskilt alla gamla som har varit med och byggt upp välfärden.
Inger Willén
Så jobbar vi med nyheter