Maud Olofsson sätter gränser för samverkan

Med Maud Olofsson i spetsen går centerpartiet på storoffensiv för småskaligheten. Hennes tal i Almedalen började och slutade i traditionell centerbygd - i den lilla sydgotländska socknen Näs där vindkraftverken snurrar för fullt och den lokala företagsamheten kämpar för att hålla liv i en bygd där alltfler bor på sommaren och allt färre på vintern.
Argumentationen blir rättfram, motsatssökande. Och Maud Olofsson lider inte brist på områden där hon kan ta strid med regeringsblocket: det lilla mot det stora, egen inkomst mot bidrag, självbestämmande mot centralstyrning, mångfald mot likriktning.
Detta är väl beprövade centeridéer som har bärkraft i opinionen. Kängorna mot regeringen Persson är solklara: usla vägar, för få poliser, bortglömda småföretag, BB-situationen i såväl glesbygd som storstad et cetera. Tacksamma och tydliga måltavlor.
Olofsson missar inte heller möjligheten att gå till hårt angrepp mot regeringens företagspolitik. Kritik mot den som bara bekymrar sig för några få stora företag och struntar i alla små. Kritiken går hand i hand med budskapet om att det ska finnas tillväxtmöjligheter i alla delar av landet.
Motsatsbeskrivningarna är tacksamma och effektfulla. Men det är inte alltid ett bra grepp - inte minst vad gäller kontrasterna mellan stad och land. Och Olofsson är inne på minerad mark när hon exempelvis ställer upprustningen av vägnätet mot "skrytbyggen i storstäderna". Det finns mycket att göra för vägnätet även i tättbebyggda områden. Och där är klyftorna minst lika tydliga som i övriga landet och utgör en god jordmån för centeridéer. Men då gäller det att akta sig för att göra stad och land till två oförenliga motsatser i argumentationen.
Maud Olofsson bjuder också på en klar och tung markering åt höger: centerpartiet kommer aldrig stödja en regering som avvecklar det kommunala skatteutjämningssystemet. Det ska bli intressant att se hur de borgerliga kollegorna tacklar detta. Jämförelsen med Thorbjörn Fälldins "ingen regeringspost är värd så mycket att jag kan tänka mig att dagtinga på mitt samvete" är oundviklig.
Det är väl knappast troligt att de tänkta regeringskollegorna skulle sätta samarbetet på spel för den frågans skull. Det finns tillräckligt mycket i övrigt som förenar partierna i kampen mot centralismens förlamande vänsterhand.