May Nilsson växte upp på fyrplatser
May Nilsson är född och uppväxt på Utklippans fyr i Blekinge skärgård på gränsen till Småland. Jag var ensam flicka tillsammans med fem pojkar. Vi hade roligt, berättar May där vi sitter i hennes och maken Ingemars lägenhet i Nyköping.
May berättar om hur de rodde ut till segelfartyg som kom förbi, hur hon satt och viftade med en fisk för att berätta om sitt ärende.
Då saktade fartygen ned och de sänkte ner en hink till oss där vi la fisken. De fiskade ju inte själva. Så kom det en korg nedsänkt där det fanns flaskor och tobaksvaror, berättar May.
Det här var på 1920- och 1930-talen.
En tragisk händelse gjorde att familjen, pappa var fyrvaktare, flyttade till Oxelösund och Femörehuvud. Senare blev stationeringsorten Hävringe.
May berättar att brodern gav sig ut i båten. Brodern var 19 år. Han skulle skjuta fågel. Senare kom fiskare med båten på släp. Brodern hade drunknat och blev aldrig återfunnen. Det konstaterades att han hade lagt en kätting runt en slätprick i tron att det var drivved. Båten slog runt när han skulle åka därifrån.
På Utklippan bodde tre familjer som hade varit där i 23 år. Dessutom fanns där en fyrmästare men den familjen hade inga barn.
Men det var aldrig något bråk, alla hjälpte varandra.
Skolundervisningen fick skötas av föräldrarna till en början.
Vi hade varit i skolan och tittat, berättar May. Så småningom när vi började skolan på riktigt fick vi flytta in till Karlskrona och bo inneboende.
May tycker att det var roligt på Utklippan. Hon erinrar sig att inget av barnen hade någon flytväst, trots att det var farligt där och lekarna skedde nära vattnet.
Föräldrarna var aldrig oroliga. Vi kunde simma och vi visste att det var farligt vid sjön.
May berättar i en liten skrift om sitt liv och sin uppväxt på fyrarna. Skriften kallar hon Från fyr till fyr och där berättar hon bland annat om om hur de sex barnen lekte.
Pojkarna ville för det mesta vara nere vid båtarna men där fick jag också vara med. Vi lekte också tullare och smugglare och då band vi flaskor i ett snöre som vi hade i båten som vi rodde. När sen de andra som var tullare kom i sin roddbåt, som då var tullkryssare, så sänkte vi ner flaskorna i sjön och såg oskyldiga ut. Ibland var vi pirater i två lag, ena laget var mina bröder och minstingen Lasse och jag. Vi klarade oss för det mesta. Vi lekte också passagerarbåt som körde gäster till olika holmar. Det var inte så stora holmar, det hände att jag blev stående på en liten stenplätt där jag nätt och jämt fick plats med fötterna med djupt vatten runt om.
Så jobbar vi med nyheter