Inte mindre tv-likt blir det när hon öppnar kylen, plockar ut en halvfärdig tårta och säger:
– Jag har förberett lite.
Det finns det mesta och lite till som en bakentusiast kan önska i Idas kök som gärna går på högvarv sent in på nätterna. Hela köksön har som av en händelse blivit vigd till just bakredskap. Men hon är noga med att poängtera att bakandet bara är en hobby. Släkt och vänner får dock gärna lägga in en beställning, men notan blir inte saftigare än vad ingredienserna kostar.
– Om jag hade älskat att springa i skogen hade jag inte tagit betalt för det, säger hon som att det vore det mest självklara att ge bort en skapelse man lagt många timmar på.
Ida gick estetiskt program med inriktning hantverk på gymnasiet, hon älskar färg och form. I barndomshemmet fanns matlagningen alltid närvarande och det är ur de två stora intressena som pilljobbet med att dekorera vackra tårtor har växt. Ur Idas kök kommer även bullar och matbröd, även om tårtor är en favorit.
– Det absolut roligaste är att göra bröllopstårtor, dels för att de är vackra men också för att de betyder så mycket.
Ändå är det en skapelse från andra änden av livscykeln som Ida känner sig mest stolt över. Sin pappas begravningstårta. Pappans norrländska rötter symboliserades med hjortron av sockerpasta i toppen.
Mitt under intervjun knallar Idas mamma in, som bor två hus bort, hälsar och berättar att hon ska till tandläkaren. Det är tydligt att familj och nära är viktigt för Ida. Hon och maken gör det mesta tillsammans med sina två döttrar. Handlar det inte om att Ida börjar orientera för att ha något att göra när barnen är på orienteringstävlingar så blir det konsertbesök som inbitna hårdrockare. Innanför ytterdörren hänger fyra foton på rad. Ett för varje familjemedlems knutna näve med ett höjt pekfinger och lillfinger, tecknet varje rockälskare har som reflex i handleden. Hårdrock ut i fingerspetsarna.
Dagmamma blev Ida efter att hon och två kompisar ville ha mycket tid med sina egna barn. Till hösten ska några av de som Ida träffade första gången som ettåringar i väg till skolan. Det kan bli tufft att släppa taget, precis som om sina egna barn resonerar Ida.
Men att greppa vispen på heltid är inget hon har planer på. Eftersom bakandet är en hobby kan hon göra så mycket hon vill, när hon vill. Som när det är dags att ta hand om kiosken i en av döttrarnas idrottsföreningar, en syssla som de flesta föräldrar åtminstone en gång försökt att nästla sig ur. Men inte Ida. Hon vill gärna baka.
– Jag blir alldeles hög på att baka. Med mitt liv som jag har det nu kan jag både ha kakan och äta den.