Euroobligationer innebär i korthet att samtliga euroländer gemensamt utfärdar obligationer och därmed har ett gemensamt ansvar för att betala tillbaka skulden. På så sätt står hela eurozonen som säkerhet, vilket skulle ge låg och stabil ränta.
Dessutom skulle det förhindra den typ av negativa spiraler som vi ser i de skuldtyngda länderna, där sämre statsfinanser gör att räntorna på statsskulden stiger, vilket i sin tur skapar än sämre statsfinanser och än högre räntor. På motståndarsidan till förslaget finns stabila länder som Tyskland, som troligen skulle få höjda kostnader för sina lån.
Euroobligationer har både sina för- och nackdelar. Kritikerna pekar på att ansvarslösa regeringar skulle uppmuntras, genom att dåliga statsfinanser inte bestraffas med högre räntor. Den invändningen har ytterst lite med verkligheten att göra.
Även med lägre räntor kommer gigantiska statsskulder aldrig att bli lönsamma.
Det som talar emot obligationerna är i stället politiken. Svårigheten i att få 17 olika länder att nå konsensus om ett system för in- och utbetalningar får den famösa nålen i höstacken att verka lätthittad. Vad ska exempelvis hända om ett land inte klarar av att betala sin del av skulderna? Innan länderna lyckats enas om den frågan lär skuldkrisen redan vara över.
Så vad är alternativet?
Merkel och Sarkozys förslag har vi redan tagit upp. En gemensam euroregering som ska träffas två gånger om året, under ledning av EU:s ordförande. Frågan är vilka befogenheter en sådan regering skulle få. Finanspolitiken är en nationell angelägenhet. Få länder är, med rätta, beredda att ge upp sin egen suveränitet. Men annars blir EMU-regeringen bara en diskussionsklubb.
Att grundlagsstadga en maxgräns på statsskulden är en synbart enkel lösning, men vad händer när ett land ändå bryter gränsen? Redan i EMU-samarbetets konvergenskriterier förbjuds statsskulder på över 60 procent. Ändå är EMU-genomsnittet 85 procent, som lägst har det snuddat vid 65.
Att det inte finns några klockrena lösningar på skuldproblematiken i eurozonen är uppenbart. Samtidigt pekar alla förslag i samma riktning, mer överstatlighet och mer samarbete. För att en gemensam valuta ska fungera är det en nödvändighet.
Sverige hålls inte ihop av magi, utan av att städer och regioner som går dåligt får ett kraftigt stöd från staten genom arbetslöshetsersättningar som håller uppe efterfrågan. Så jämnas konjunkturskiftningarna ut. Dessutom tenderar framförallt unga att flytta dit jobben finns.
Motsvarigheten i eurozonen hade varit en massiv invandring av greker till Tyskland.
Det är en tudelad utveckling som sker. Å ena sidan växer motståndet mot EU och ökad överstatlighet. Å andra sidan behövs ett mer stabilt och integrerat regelverk för att euron ska överleva.
Den stora bromsklossen idag är Tyskland, som inte vill betala för sämre länders ekonomi. Samtidigt har landets storlek gjort att centralbankens räntor till stor del varit anpassat efter dem. Därför har de klarat finanskrisen bra.
Att hjälpa de som missgynnats av samarbetet borde därför vara självklart.
Erik Hultgren