Med fascination för berättelser
En vandringssägen tar ofta upp en pinsam händelse och det är inte alltid självklart om den är sann eller inte. För folklivsforskaren Bengt af Klintberg är det viktigaste inte sanningshalten utan snarare varför en historia berättas.
Bengt af Klintberg som är folklivsforskare och författare till yrket och är storebror till Clownen Manne har skrivit mellan 30 och 40 böcker men är mest känd för böckerna om just vandringssägner. Den första hette Råttan i pizzan, sedan följde Den stulna njuren och nu sist Glitterspray och 99 andra klintbergare.
Han började dock som poet, och de två första böckerna han gav ut var poesiböcker. Efter det var det konsten som ägnades lite uppmärksamhet och senare gled han via sitt jobb på Nordiska museet in på folksägner och vidare till vandringssägnerna. Däremellan har han skrivit barnböcker, skönlitteratur, facklitteratur samt under 20 år undervisat i etnologi vid Stockholms universitet.
Han har inte övergivit folksägnerna för det mer moderna. Den senaste tiden har han faktiskt lagt mest tid på dem. Nyligen deltog han i en konferens i Reykjavik, där han berättade om fenomenet, och sägnerna runt det, att i Sverige påla fast dem som inte fick begravas i vigd jord i mossar och dylikt.
Han har inte heller övergivit skönlitteraturen. Den senaste boken Rebecka och tigern utkom 2001. Man kan tro att det i ett hem bestående av fem barn berättades många historier och att det är därifrån viljan att berätta kommer.
Inte vad jag kan komma
ihåg. Jag växte upp i ett typiskt borgerligt Stockholmshem, där det så klart fanns sagor som Familjen Babar och av Ebba Beskow. Och min mor var en god sagoberättare, men inga berättelser.
Däremot fanns det en farmor med mycket fantasi och ett intresse för historier.
Min farmor hade som ett museum som vi fick komma och titta i. Där fanns det bland annat en liten svart sten. Det var Harald Blåtands tand som farmor hade hittat. Tänk vilken tur, vilket sammanträffande att just farmor hade hittat den!, säger Bengt af Klintberg skämtsamt.
Kanske hade just historien om Harald Blåtands tand kunnat bli en vandringssägen om lite mer krydda hade lagts till. Ofta handlar vandringssägnerna om något nytt som vi inte vet så mycket om. De kan ses som en provisorisk kunskap. De kan exempelvis handla om främmande kulturer, och vi har ett behov av att berätta dem.
De bygger oftast på en medfödd skräck som vi har. En skräck för det okända.
Sanningshalten i en sägen är inte alltid lätt att avgöra. Bengt blir kontaktad både av folk som säger sig vara den det berättas om i en historia, och av dem som tror att helt sanna historier är vandringssägner.
Det har hänt att jag har fått urklipp på tidningsnotiser som folk tror är vandringssägner.
Men det har också hänt att medierna har rapporterat om sådant som är en tydlig vandringssägen. Sommaren 1996 berättade Östnytt om en familj som skulle åka hem från sommarstugan och tog med sig latrintunnan därifrån. Den placerades i en tom tv-kartong på en släpkärra. Efter vägen stannade de för att fika, och när de kom tillbaka upptäckte de till sin stora förvåning att kartongen med tunnan var borta.
Denna historia berättades sedan i fyra-fem dagstidningar, fast då hade händelsen utspelat sig på någon plats i tidningens närområde.
Och det är just det som är det typiska för en vandringssägen, att den förflyttas från plats till plats. Det som hände i Tystberga i går, kanske händer i Trollhättan eller Tyskland om en vecka.
Så jobbar vi med nyheter