Ingen blir frisk i en kö. Därför har regeringen lagt resurser på att vässa vårdgarantin och kömiljarden.
Det senare är en prestationsbaserad ersättning till landstingen som betalas ut när vården visar att den kortar sina köer. Vårdgarantin är numera en lag som slår fast att landstinget är skyldigt att se till att den som söker vård ska få kontakt med primärvården samma dag. En läkartid ska ordnas inom en vecka och väntetiden på ett besök hos specialistvården får inte vara längre än 90 dagar. Om det sedan krävs specialistbehandling ska den inte dröja längre än 90 dagar.
Det sätter ramar för den skattefinansierade vården. Vi ska få det vi betalar för. Men försöken att komma bort från mössan i hand-vården blir alltför ofta som att försöka platta till en vattenfylld ballong; när man trycker i ena änden bucklar det ut någon annanstans. Det är ungefär vad Socialstyrelsen kommer fram till i sin utvärdering av vårdgarantin och kömiljarden för åren 2009-2011.
Tillgängligheten har blivit betydligt bättre för nybesök, medan väntetiderna för återbesök verkar ha blivit lidande. Hur pass stora de här undanträngningseffekterna är förblir oklart.
Socialstyrelsens utvärdering visar att styrmedlen får effekt, ett av få verktyg som kan bryta gamla mönster. Alldeles för länge drogs det likhetstecken mellan kö och rättvisa, att turordning var svaret på visionen om likabehandling. En lång kö sågs som rättvis, trots att det tog lång tid att få vård. Det är ingen välfärd.
Regeringen bör dra slutsatsen att vårdgarantin och kömiljarden träffar någorlunda rätt. Nästa steg blir att fundera över hur återbesöksköerna kan minimeras – kanhända med nya villkorade resurser. Utvecklingen av valfriheten inom vården kommer att fortsätta och måste fortsätta – med fler utförare, färre gränser och större möjligheter för den enskilda patienten att få vård när man behöver den.
Skattebetalarnas tålamod är begränsat, framväxten av privata sjukförsäkringar talar ett tydligt språk. Skattefinansierad vård måste hålla vad den lovar.
Samtidigt bör regeringen uppmärksamma varningssignalerna om att geografiska skillnader kan skönjas i hur pass lätt det är att välja andra vårdgivare – eller för landstingen att köpa in vårdtjänster för att klara tidsramarna.
I storstadsområdena är utbudet redan bredare och alternativen fler, i gles- och skogsbygd går det mer trögt. Men en kö på landet är inte mer rättvis än den i stan.