De flesta statsvetare väljer dock att vara tysta om sin politiska tillhörighet. Skälet är självklart. Tillhörigheten får aldrig skymma trovärdigheten.
Professor Ulf Bjereld är ett av undantagen som bekräftar regeln. Bjereld har en välbesökt blogg i vilken han berättar om sitt engagemang i den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Därutöver är han en svan i de sociala mediernas politiska ankdamm.
Det finns alldeles för många politiska analytiker som väljer att maskera sina utgångspunkter. Ulf Bjereld visar intellektuell hederlighet genom sina tydliga åsiktsdeklarationer – men gör samtidigt den egna situationen mycket svårare.
Inte ens Messi kan spela med två bollar i samma match.
När Bjereld utropar att utrikespolitiken kan stärka De rödgröna är debattartikeln undertecknad av professorn i statsvetenskap (DN 21/6). Det hade varit bättre om han valt den socialdemokratiska debattören. Vem behöver doktorshatt för att se att den rödgröna utrikespolitiken inte kan bli svagare?
Ulf Bjereld sysslar med ideologiskt önsketänkande när han skriver att oppositionen har stöd i opinionen för att dra sin utrikespolitik vänsterut. Men för broderskaparna i Socialdemokraternas vänsterflygel skulle en intensifierad Nato- och Israelkritik säkert vara mer än välkommen.
Kontentan av Bjerelds slutsats blir att S bör ta avstånd från Göran Perssons utrikespolitik. Han som bestämde fick sin doktorshatt för helt andra saker än studier. Men Persson var tillräckligt klok för att förstå att en utrikespolitik – vilken har mer gemensamt med Vänsterpartiet, än någon annat parti – aldrig lär vinna några val.
Om Sverige vill ta sitt internationella ansvar kan vallöften inte utformas i syfte att täta luckorna i oppositionens utrikespolitiska luftslott. Det krävs alltså mer av De rödgröna än kravet att USA ska lämna sina militärbaser.
Mona Sahlin gör bäst i att inte läsa Bjereld. Med sådana vänner behöver hon inga fiender.