Med skärande ångest i Sattarvandis förort

Skildringen haglade inte av språkliga nybildningar, men den hade en våldsam intensitet som inte liknade något annat.
Uppföljaren ”Belägring” är lika expressiv, stilen är maniskt monoton och skärande stressad. Berättaren från ”Still” har här blivit en sidoperson, medan en bifigur från debuten har blivit jagberättare. Tiden är cirka femton år tidigare, kompisgängen från Hagalund ser högstadiet närma sig sitt slut. Alla hans kompisar tänker söka praktiska yrkesprogram, men Caspian, berättaren, är menad för något större. Tycker i alla fall hans lärare.
Själv drabbas han av en förtärande ångest när han ställs inför en valmöjlighet: bli skötsam, plugga, ta hand om sin psykiskt sjuka mor. Eller driva ut i en planlös tillvaro där allt kretsar kring småbrott, droger och våld. Det vill säga framtiden, exakt som den gestaltas i ”Still”.
Vad Sattarvandi vill skildra är förmodligen orsaken till att gänget i ”Still” är så håglösa. Hur och var det så kallade utanförskapet tar sin början. Det som driver dem är en machokultur där det enda som räknas är positioner inom gruppen och rent våld.
Caspian kan inte se att hans världsuppfattning är lika illusorisk som mammans: hon som aldrig slutar vänta på sin frånvarande make som tycks ha återvänt till hemlandet för att aldrig mera höras av. När Caspian och hans vänner stjäl moderns psykofarmaka och flyr in i benzodiazepinernas sköna, lugna värld begår de samma verklighetsflykt.
Precis som i debutboken växlar Sattarvandi mellan fantasi och realitet, utan markerade gränsövergångar. Caspians våldsfantasier blir alltmer extrema, skolskjutningar, misshandel, hämnd. Det verkliga våldet är mindre allvarligt, men bejakas och uppmuntras av omgivningen. Om inte för annat så för att det garanterar immunitet mot den absolut värsta anklagelse som kan riktas mot femtonåringarna: du är bög!
Sattarvandi är något viktigt på spåren. Hur grupptryck och socialt arv hindrar en intelligent läsbegåvning från att ta sig upp ur skiten. Hur en totalt urspårad manlig våldskultur omöjliggör den lilla smula ömhet som gestalterna egentligen så desperat behöver, och hur ångest uppstår i konflikten mellan ambitionskrav och kraven på att inte avvika från gängets normer.
Det är hopplöshetens förutbestämda kultur som belägrar huvudpersonerna. Precis som i debutboken är stilen både Sattarvandis största tillgång och hans värsta fiende. Monotonin och intensiteten tar till slut ut sin rätt och läsaren blir rejält trött.