Med ny skiva i bagaget är han åter tillbaka på Skottvångs scen. Och det låter naturligtvis precis som vanligt.
Det är fascinerande att kliva in i herrarna Demian och Tallrots värld. Som vanligt är de uppklädda och stiliga i svidar som för tankarna mer till femtiotalet än nutid. Det är mer Kiviks marknad än konserthus. Här vilar inga ledsamheter. Det är raka rör som gäller. Det som möjligen har utvecklats med åren är att ljudbilden blivit mer ruffig och skitig. De gamla gitarrerna låter spruckna och distade, precis som orgelljudet. Men annars är det som sagt som vanligt, ompa-bompa och ekivoka texter och satirer om knark och poliser.
I första avdelningen bjuder Demian på en hel del nytt, eller nygammalt kanske man kan säga. Det mesta står sig fint i förhållande till hans tidigare låtar. Den som sticker ut mest är Balladen om Bin Ladin som som likt ett gammalt skillingtryck berättar om hur dödsskjutningen egentligen gick till. I de stunderna är Demian som bäst, när satiren är subtil och inte självklar.
Man måste också nämna Demians kompkompis, David Tallroth. Med hjälp av tuba, trumpet, gitarr, banjo och ett märkligt trumset ser han till att det blir variation på musiken. Ingen låt är den andra lik, och han ser skickligt till att täcka upp där det behövs på ett smakfullt sätt. Men i och med att Tallroth blivit en allt viktigare del av Lars Demian show så infinner sig också ett problem. Han tar också större plats och ansvar för helheten, och det är allt annat än bra. Han är helt enkelt inte mogen uppgiften. Den klarar Demian lätt av själv. Tallroth kan gott ta ett steg bakåt och koncentrera sig på att vara den supermusikaliska kuf han egentligen är.
Jag har sett Demian i bättre form än i lördags. Det var stundtals lite flamsigt och ofokuserat. Kanske berodde det på att Skottvångspubliken var några snäpp mer lördagsglada än vanligt. Men det var absolut inte en dålig kväll. Demian har en hög lägstanivå och bra mer intressant än mycket annat av i dag. Jag ser redan fram emot nästa gång vi ses. Kanske blir det om ett år och då på tv, för Lars Demian är ett riktigt bra Så mycket bättre-ämne. Glöm inte var ni läste det först.
Med subtil satir – då är Demian som bäst
När man vet att en sak alltid har varit på ett visst sätt, så är det väntade att den nästa gång kanske har ändrat sig något genom någon form av utveckling. Men när saken nästa gång är precis likadan så blir det helt plöstsligt det oväntade. Fast det egentligen kanske var det mest väntade. Precis så enkelt och logiskt är det att möta Lars Demian igen.
Så jobbar vi med nyheter