Det är lätt att tänka på skivaffären, som fortsätter att bekämpa musikindustrins diversifiering, i samband med tankesmedjan Sektor3:s rapport ”Mot medlemslösa partier”. De politiska partierna har på 30 år förlorat fem av sex medlemmar. Det är ett minskat kundunderlag som bara skivindustrin kan konkurrera med. Sedan 1979 har Socialdemokraterna blivit av med nio av tio medlemmar. Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna har samtliga tappat fler än 60 procent. Miljöpartiets tillväxt är undantaget som bekräftar regeln.
När Håkan Juholt blev S-ledare menade han att partiets ordförande inte är en verkställande direktör, att kongressen inte är någon bolagsstämma och att partiets medlemmar inte är några aktieägare. “Socialdemokraterna är ingen reklambyrå”, konstaterade Juholt (S- kongressen 26/3). Meddelandet var adresserat till nya Moderaterna. Strategin hos Håkan Juholt är att vända Socialdemokraternas folkrörelsetradition till en fördel; att väcka nostalgiska känslor från en tid med 1 maj-knappar, täta led och tvåkronorslotter.
Och för partier som genomlider en identitetskris kan retoriken vara en kortsiktig framgång.
Däremot bör varken arbetarrörelsen, bonderörelsen eller övriga partier med folkrörelsearv gömma sig i sin historia. Medlemstalen fortsätter att dala. Om utvecklingen fortsätter i samma takt som 1979-2009, är partiernas medlemmar färre än antalet förtroendeposter 2022. Detta skulle kräva helt nya sätt att organisera demokratin.
För samhällsengagemanget finns kvar – men yttrar sig i andra kanaler. Partierna är inte tillräckligt skickliga på att knyta till sig personer som brinner för sakfrågor. I stället försöker man, likt den gamla skivhandlaren, sälja hela spellistan. Konsekvensen är ett hot mot demokratin. Inte för att partierna riskerar förlora sin legitimitet; utan för att de skarpaste hjärnorna i dag kanaliserar sitt engagemang i lobby- och intressegrupper.
Det leder i sin tur till svagare beslutsfattare på samtliga politiska nivåer.