Och här inträffar något. För när Fredrik Reinfeldt ställer in kursen inför nästa seglats är han inte längre statsministern som genomfört, utan partiledaren som vill genomföra.
Många åhörare lär inte ens märka när Reinfeldt byter ut ena kompassen mot den andra. När ”Allians för Sverige” blir ”Föregångslandet Sverige”.
Valrörelsen har nu övergått i en period i vilken samarbeten har satt sig – och partiledarna fokuserar på sina egna partier. Alliansen har visat att man klarar av att regera tillsammans och har ett stort förtroendeövertag på oppositionen. Däremot bör ingen tvivla på att störst kör först även i Allians för Sverige.
Vilken partiledare som drar upp vems politik som gäller efter valsegern blir mer och mer tydligt. Stärkt av Moderaternas stöd i opinionen var Fredrik Reinfeldts svar i P1:s partiledarintervju lika mycket en välriktad spark mot Allianspartierna, som mot Socialdemokraterna (SR 17/8).
Det skulle vara förvånande om sparken inte svider än.
Centern vill förstärka rot- och rutavdraget. Det vill inte Moderaterna. Kristdemokraterna vill gå vidare med vårdnadsbidraget. Det vill inte Moderaterna. Folkpartiet vill förstatliga skolan. Det vill inte Moderaterna. Alliansen är i ett läge i vilket en röst på småpartierna mer och mer påminner om vaskning. Varför rösta smått när storebror ändå bestämmer?
Alla gillar en vinnare. Moderaterna kan alltså vara på väg att segla rakt in i hamnen som man kryssat mot sedan 2003: partiet äter marginalväljare från Socialdemokraterna. Det ger Fredrik Reinfeldt en realistisk chans att nå 30 procent, reducera Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund till spelpjäser på sitt eget bräde och ställa Mona Sahlin i schackmatt. Allt i samma drag.
Han är en slug kapten, statsministern.