Kriskommissionens slutprodukt var tyvärr mer tillbakablickande än vad den gav sken av på förhand. Skattefrågan är bara ett exempel.
Det är ingen tvekan om att identiteten som skattehöjarpartiet skadade Socialdemokraternas chanser i senaste valet. Inte bara via kopplingen till högskattefundamentalisten Lars Ohly, utan också den egna rollen som det parti som efter eget välbefinnande och på ett okänsligt sätt brukar höja skatter som fastighetsskatten.
Det behöver inte skada Socialdemokraterna att stå för krav på höga skatteintäkter. Inte heller en roll som återhållsamma skattehöjare behöver vara ett givet sänke. Men det är en oerhörd skillnad på att föra en politik för höga intäkter till statskassan och en politik som säger att ett högt skattetryck är det politiskt överordnade.
I valet mellan minskade klyftor och större skatteintäkter kommer Socialdemokraterna att välja det förstnämnda. Principen går före utfallet. Om tillväxten ger växande intäkter till statskassan spelar alltså ingen roll. För om det generella skattetrycket har sänkts, vilket regeringen Reinfeldt har gjort, då måste S-politiken gå ut på öka skattebelastningarna igen.
Det budskapet bör vara svårsmält, inte minst för de medelinkomsttagarhushåll som redan i dag brottas med höga bostadslån och smala marginaler.