Och för det mesta har jag aldrig någon riktigt koll hur texten egentligen går utan hittar på egna meningar och ord, som jag tror att de sjunger. Snacka om att jag sedan blir förvånad om jag tar upp vistexterna på nätet och får reda på vad de egentligen sjunger om: ”Aha, det är det låten handlar om”.
För mig betyder Melodifestivalen av i dag inte så mycket måste jag erkänna. Den betydde mycket mer för mig när jag var yngre.
Vem minns inte Magnus Ugglas ”Johnny the Rocker” 1979? Den var ganska tuff på den tiden och jag kommer ihåg att mina föräldrar absolut inte gillade den. Låten kom på tionde och sista plats med 22 poäng.
”Piccadilly Circus” med Pernilla Wahlgren 1985 var lika het liksom Johnny Logans ”What’s Another Year?” 1980.
Av någon konstig anledning älskade jag det västtyska segerbidrag ”Dschinghis Khan” (1979) också och än i dag, jag behöver bara tänka de orden, så börjar jag tralla i väg i texten.
Men festivalerna då var så mycket mer än själva sången också. Kanske mycket på grund av att det inte fanns så många kanaler att välja mellan och att utbudet heller inte var så stort vad gäller antalet program. Det här var egentligen programmet man var tvungen att kolla på för att veta vad som skulle bli modernt under kommande sommar.
Efter just Pernillas bidrag kommer jag ihåg att jag tiggde till mig min farmors gamla spetshandskar och jag tror att det var efter Herreys ”Diggiloo Diggiley” som jag köpte ett par metallblanka turkosa stövlar också. Okej de var inte gyllene, men ändå.
Smörgåstårta var standardmat vid finalen och kanske även chips. Bara det en stor sak eftersom vi aldrig köpte det annars.
Men jag kan inte påstå att jag varit en Eurovision-nörd som Jenny Stengård är, Jenny som jag intervjuat på sidan 45. Jag har aldrig lärt mig alla låtar och säger någon ett årtal kan jag inte plocka fram det årets bidrag. Inte ens med betänketid.
Och min egen erfarenhet på plats vid en tävling är enbart genrepet till Andra Chansen 2012 i Nyköping. Men det var en häftig upplevelse så ni som fixat biljetter tills på fredag eller lördag kommer säkert ha kul. Och är man lite lokalpatriot så heja på Anna Bergendahl.