Melodifestivalens motsats på Mittwoch
Svartare, hårigare och skäggigare. Det var en helt ny publik som sökt sig till Mittwoch när klubben för första gången presenterade musik ur den tyngre skolan.
Nyköpingsgruppen Massiv Ångest var först ut med sin särpräglade mix av synt och tung rock framförd på svenska. I ett betydligt högre tempo manglade sen Adept från Trosa ut sin högst kompetenta och tidsenliga hardcore med en skara hängivna fans headbangandes framme vid scenkanten.
I pausen som följde innan kvällens huvudakt såldes förmodligen betydligt mer öl än vanligt i Teaterns lilla bar. Kanske ville man lugna nerverna innan åskan skulle bryta ut i lokalerna.
När Cult of Luna kom igång efter ett sävligt intro möttes publiken av en nästan galet fet ljudbild. De sex siluetterna i motljus på scenen skulle lika gärna kunnat vara sexton av soundet att döma. Långsamt, mörkt, nedstämt och helt utan mellansnack. Cult of Luna är förmodligen den exakta motsatsen till Melodifestivalen.
Att upprätthålla publikens intresse med till största delen instrumentalt malande och monotont riffande kan inte vara det lättaste.
Cult of Luna lyckas med hjälp av den tilltalande stämning deras låtar frammanar, inte helt olika Pink Floyds mest suggestiva stunder, fast i en oändligt mycket tyngre tappning.
Med tre mer eller mindre distade gitarrer, trummor, bas, skriksång, keyboards och samplingar bygger Cult of Luna ett eget landskap som är både kargt och värmande samtidigt, ständigt finjusterat av ett noggrant skruvandes på förstärkarna.
Den sparsamma inramningen på teaterscenen kom också bandet till full rätt, delvis i motsats till gruppens skräckfilmsinspirerade videos som lätt blir övertydliga i sitt budskap.
På teatern fick publiken
i stället känna in musiken själva och sällan eller aldrig kunde man ens urskilja ansiktena som doldes i den extremt anonyma ljussättningen, vilket förstärkte känslan av att bandet gör något alldeles eget. Klubb Mittwoch fortsätter att överraska.
Det är vi många som tackar för.
Så jobbar vi med nyheter