Mer än ett minnesmärke
Sedan minnesmärket vandaliserats har vi haft en strid ström av insändare i SN. Många upprörs över det som hänt och över den maktlöshet som särskilt polis- och ordningsväsende visat inför möjligheterna att förhindra och stoppa framtida sabotage. Visst är det svårt att under dygnets alla timmar ha koll och kontroll över allt och alla som rör sig i centrum. Och visst är det materiella skador, ett skadat ting. Men händelsen har en mycket viktig symbolisk dimension.
Att det under fredags- och lördagsnätter förstörs både det ena och andra - när fulla och på annat sätt drogpåverkade människor snedtänder på än det ena eller det andra - är en av baksidorna av fest-, umgänges- och alkoholkulturen. Det betyder inte att vi accepterar eller sanktionerar dessa, men inte ens massiva polisinsatser kan förhindra allt. Däremot vore det en makaber signal att sända om man inte från samhällets sida ansträngde sig särskilt för att hålla på ordningen även under dygnets mörkaste timmar. Ingen får betalt för att ge upp.
I det krav på fler poliser som luftades från båda blocken i den senaste valrörelsen kanaliserades människors frustration över brottsligheten i vardagen, allt från inbrott och stölder till rån, hot och misshandel. Samhällets institutioner - ansvariga politiker och myndigheter - får inte visa uppgivenhet eller tumma på medborgarnas krav på trygghet och ordning.
Minnesstenen över Anna Lindh måste komma på plats igen. Annars blir denna händelse en symbol för ett svagt rätts- och ordningsväsende samt en talande illustration av hur några få kan förstöra för så många. Låt i stället detta monument hedra minnet över en framträdande svensk politiker samt ett samhälle som vägrar att vika undan inför några fås förstörelselusta.
Så jobbar vi med nyheter