I onsdagens SN (31/8) förnekar kommunalrådet i Linköping Paul Lindvall (M) att Ostlänkenprojektet har fått lägre prioritet. Samtidigt är det uppenbart att östgötapolitikerna först och främst vill förbättra järnvägen mellan Norrköping och Linköping. Ostlänken blir, hur man än vänder och vrider på det, ett senare projekt.
Under flera år har enigheten varit total, representanter från regionen har kontinuerligt uppvaktat regeringen om behovet av Ostlänken. Att dessa krafter börjar tvivla på möjligheterna att få igenom snabbjärnvägen är i sig förståeligt. Regeringen har som bäst mött dem med kalla handen.
Så länge finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt inte anser att de positiva samhällseffekterna är tillräckliga sett till de miljarder som krävs, så är det svårt.
En rustning av befintlig bana i närtid vore förstås välkommen. Det är bara att fråga alla de pendlare som strandsattes i vinterns tågkaos. Hellre byta ut utslitna växlar än att vänta ett okänt antal år till på ett möjligt dubbelspår. Prioriteringen är lätt att förstå.
Först och främst måste tågen komma fram. I tid. Även när löven faller eller det snöar.
Det ena utesluter inte det andra. Lokala politiker, näringsliv och andra opinionsbildande krafter måste förmå att hålla fast vid helheten, behovet av en starkt förbättrad järnvägskapacitet.
Annars riskerar Ostlänken att drunkna i en kör av andra röster som också vill ha regeringens öra. Kön till infrastrukturmiljarderna är alltid lång.
En bärande faktor i Ostlänken – inte minst utifrån pendlarintresset – är jakten på minuter, på snabbare transporter mellan Stockholm, Vagnhärad, Nyköping, Krokek, Norrköping och Linköping. Ju raskare rälsen rullar, desto mer attraktiv blir den här regionen för inflyttning och företagande.